Viktigt att upptäcka adhd hos äldre

Länge betraktades adhd som ett barndomstillstånd som skulle växa bort med tiden. Men faktum är att hos många av dem som fått denna diagnos i barndomen kvarstår svårigheterna under ungdomsåren och i vuxen ålder. Generationer av äldre kan under hela livet ha burit med sig problem från barndomen som ofta inte blivit kartlagda alls – inte ens på gamla dar. Fortfarande är det ganska ovanligt att diagnosen adhd ställs på äldre personer.

Den första studie där även äldre ingår – deltagarna var 18–75 år – är från Holland så sent som 2005. I den fann man inga åldersskillnader när det gällde förekomsten av adhd.

I Sverige har jag tillsammans med professor Boo Johansson vid Göteborgs universitet startat en studie av adhd i ett livsloppsperspektiv. Den första delstudiens syfte var att kartlägga förekomsten av självskattade adhd-symtom i barndomen hos en grupp äldre mellan 65 och 80 år. Det visade sig att 3,3 procent av personerna i gruppen skattade att de hade haft adhd-symtom i barndomen. (Jämförelsevis får 3–5 procent av dem som är barn i dag diagnosen adhd.)

Med tanke på det ökande antalet äldre i samhället är det viktigt att vi lär oss identifiera adhd även hos äldre. Diagnoskriterierna är desamma oberoende av ålder – det som gör det svårare att identifiera adhd hos äldre är fastställandet av barndomssymtomen. Av naturliga skäl saknas oftast viktiga uppgiftslämnare, som föräldrar och lärare. Dessutom kan det vara svårt att själv minnas så långt som 50–60 år tillbaka i sitt liv.

Utredningen av adhd hos äldre skiljer sig inte från utredningen av yngre vuxna med misstänkt adhd. Det är dock viktigt att man vid en utredning av äldre håller isär misstänkta adhd-symtom och det som sker vid normalt åldrande.