Vi försvarar vårt utrymme även på bussen

Även till synes obetydliga kroppsliga beteenden kan vara betydelseladdade. I Sverige är det ovanligt (och i andra kulturer vanligt) att börja prata med obekanta medpassagerare, och lika naturligt (eller onaturligt) faller det sig att hålla ett visst fysiskt avstånd när det är möjligt. Samma sak när vi står och pratar ansikte mot ansikte. Man talar om defensible space, det vill säga ett utrymme som vi ”försvarar”. När två individer från olika kulturer står och pratar kan det hända att den ena backar lite för att öka avståndet och att den andra då reagerar genom att ta ett litet steg framåt. Vid hissfärder tenderar somliga att vrida bort ansiktet för att inte komma för nära.

Att i en buss inte sätta sig intill en medpassagerare återspeglar en tendens att upprätthålla ett visst fysiskt avstånd – till och med livsrum. Och omvänt: att i en tågkupé slå sig ner bredvid en obekant människa, trots att det finns gott om plats, kan upplevas som ett starkt obehagligt närmande (såvida det inte välkomnas som en flirt). Ett specialfall vid bussfärder utgör de passagerare som mår dåligt av att åka baklänges och därför känner sig tvingade att sätta sig bredvid en obekant. Ett gott råd: berätta då detta för din medresenär och be om ursäkt!