Stor syskonskara avskräcker inte
Den forskning som har gjorts om eventuella samband mellan storleken på föräldrars och barns syskonskaror har främst haft två utgångspunkter. Den ena är frågan om huruvida det finns genetiska faktorer som påverkar fertiliteten och därför storleken på barnaskaran.
Den andra är frågor om socialisation inom familjen, huruvida man övertar beteenden som påverkar familjebildning och om uppfattningen om hur en familj bör se ut påverkas av uppväxten. Sammanfattningsvis tyder resultaten på att det inte fanns något samband – eller att det samband som fanns var rätt svagt – innan födelsekontroll och familjeplanering slog igenom, alltså före 1900-talet.
Däremot visar flera undersökningar att sambandet blev starkare på den kvinnliga sidan under 1900-talet, något som indikerar att barnafödandet blev närmare knutet till överförda beteenden i familjebildningen. Sambandet är starkast för de äldsta döttrarna i syskonskaran, som alltså tenderar att skaffa fler barn än sina yngre systrar. Men även om viss överföring har kunnat konstateras, så är sambanden rätt svaga och har knappast någon större praktisk betydelse.
Få studier har påvisat negativa samband, alltså att de från stora syskonskaror tenderar att få färre barn.
Det finns emellertid en studie baserad på mormonernas genealogiska databas som visar att döttrar med många yngre syskon har färre barn, något som författarna föreslår kan ha att göra med erfarenhet av att växa upp i stora familjer. Men denna studie behandlar främst fertiliteten under 1800-talet.
Länka till Storasyster, lillebror
Sören Edvinsson docent vid Centrum för befolkningsstudier, Umeå universitet



