Ögonvittnen har ofta rätt

Forskning visar att ett ögonvittnes minnesbilder kan förvrängas av många faktorer. Exempel på sådana faktorer är vittnets utsatthet på brottsplatsen, frågor som ställs av utredare och advokater, samtal med andra vittnen, mediernas rapportering om den aktuella händelsen samt hur en eventuell konfrontation genomförs.

Ögonvittnesskildringar är trots detta ofta korrekta, något som brukar kunna styrkas genom andra bevis, som fingeravtryck och blodprov.

Om andra bevis saknas kan självtillit användas som en indikator på ett ögonvittnes trovärdighet. Om vittnet anser sig vara säker på sin sak kan detta i vissa fall ses som ett tecken på att trovärdigheten är stor. Det gäller speciellt när vittnet återger händelsen fritt.

Men forskningen visar att självtillit är en indikator som måste användas med stor varsamhet, eftersom den har många begränsningar. Självtillit är en bra indikator på hur pass korrekta vittnets utsagor är när det gäller detaljer i händelsekedjan (exempelvis att angriparen drog fram en pistol och sköt offret). Däremot är självtillit en dålig indikator på hur pass exakta utsagorna är när vittnet lämnar beskrivande information (exempelvis angriparens längd, ålder och klädsel).

Dessutom kan självtilliten förändras utan att precisionen i utsagorna gör det. En intervjuares positiva respons kan till exempel stärka ögonvittnets självtillit utan att exaktheten i vittnets utsagor därmed ökar.

Sammanfattningsvis kan självtillit tas med i bedömningen av ett ögonvittnes trovärdighet, men det är en indikator som ska användas med stor försiktighet. Även faktorer som kan förvränga vittnets minnesbilder bör beaktas. Dessutom blir ögonvittnets utsagor i högre grad användbara som bevismaterial om utredarna använder lämpliga intervjumetoder och konfrontationsprocedurer.