Min syster hjälper inte vår demente far
Vi är fyra syskon, men bara tre av oss hjälper vår far med olika praktiska saker och umgås med honom. Den fjärde, min syster, har inte hälsat på honom under det senaste året.
På en direkt fråga svarar hon att det beror på att han säger dumma saker till henne. Han har sagt dumma saker även till oss andra syskon, men vi känner ändå att vi måste hjälpa honom så att hans tillvaro fungerar.
Till saken hör att min syster och hennes man alltid har umgåtts med våra föräldrar på ett vuxet, jämlikt sätt, vilket jag inte tycker att jag själv har gjort.
Frågan som jag ställer mig är om det är dumt att vara irriterad, frustrerad och arg på min syster för att hon inte ställer upp för far. Jag vet att jag själv lär mig massor om livet i dess helhet och att jag växer som människa genom att jag bistår far i olika situationer. Jag borde egentligen bara koppla bort min syster, låta det vara hennes val och se det som att hon går miste om en lärdom i livet. Men jag har svårt att göra det så enkelt för henne.
Jag skulle önska att jag kunde låta bli att döma – hon kanske har sina skäl, vi har olika ”begåvningar” och hennes räcker kanske inte till på det här området. Varför kan jag inte bara acceptera det?
– Undrande
Först och främst kan man konstatera att det inte verkar vara något stort och betungande praktiskt problem för dig att ta hand om din far.
Du upplever ju också att du själv får ut en del av att vara tillsammans med honom och av att kunna hjälpa honom, något som din syster missar och kanske kommer att känna skuld för senare i livet när er far är borta.
Problemet handlar om att du inte kan acceptera din systers beteende, och att du ägnar mycket tid åt att älta din irritation och ilska mot henne. Men, undrar du, varför kan du inte bara släppa detta? Det är en bra fråga att börja med.
Ett problem är måhända att du inte vill acceptera din egen ilska mot systern utan klandrar dig själv för att det är ”dumt och högmodigt” att känna så. Möjligen är det till hjälp för dig att fullt ut acceptera din ilska mot henne utan att behöva ”döma dig själv”.
Du kan ju även ha andra möjliga känslor för henne (avundsjuka/svartsjuka?), som är svåra att medge för dig själv. Fundera lite på vad du menar när du skriver att du inte vill ”göra det så enkelt för henne”. Har hon gjort dig illa? Finns det någon konflikt i er gemensamma historia som göder din ilska?
Du antyder bland annat att din syster hade en mer jämlik relation till föräldrarna än vad du hade. Finns här någon ouppklarad rivalitet som du bär med dig?
Kan du ta upp problemet med dina två andra syskon? Hur ser de på detta? Hur förhåller de sig till systern?
Och, som du själv skriver, nyckeln till förändring ligger inte i att din syster måste ändra sig, utan i ditt eget sätt att tänka om situationen och relationen. Det tycks som om du har en del att vinna på att fokusera mer på vad du faktiskt kan påverka.
Leif Havnesköld, legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, specialist inom klinisk psykologi, högskolelärare i psykologi samt rektor vid Stockholms akademi för psykoterapiutbildning (SAPU).
