Kroppsspråk överskattat

Nej, det stämmer inte. Verbalt språk och kroppsspråk är två sidor av samma mynt; det verbala och det icke-verbala utgör delar av en process som startar på samma ställe i hjärnan, och målet är att kommunicera något.

En stor, tvärvetenskaplig studie, som gjordes under ledning av den amerikanske forskaren David McNeill, visade att det verbala och det icke-verbala står för ungefär 50 procent vardera av det vi kommunicerar.

Det enda vardagliga tillfälle när kroppsspråket har större betydelse än det som sägs (bortsett från vid vissa handikapp) är när en människa signalerar något annat med sin kropp än det hon säger. Om någon säger ”ja” men ser ut att mena ”nej” tenderar vi att gå på kroppsspråket, eller åtminstone blir vi rejält förvirrade.

Läser man populärvetenskaplig böcker om exempelvis ledarskap stöter man ibland på uppgifter om att kroppsspråket står för 70–90 procent av det vi kommunicerar. Forskaren Peter Cassirer har försökt ta reda på hur denna myt har uppkommit. Han lyckades härleda den till en studie av läkare–patient-samtal, som gjordes på 1970-talet. Studien visade att psykiatriker gick mer på kroppsspråket än på den verbala kommunikationen när de skulle ställa psykiatriska diagnoser på patienterna. Det må så vara att detta är vad som gäller i just den specifika situationen, men resultaten kan inte utan vidare överföras på andra situationer.

Eventuellt grundar sig sifferuppgifterna i böckerna även på erfarenheter som författarna har av situationer då de intuitivt upplevt att kroppsspråket har en mycket stor betydelse. Alla vet vi ju att en människa som utstrålar energi, tittar oss i ögonen och riktar sig till oss när hon talar uppfattas som mer engagerad än en som mumlar och tittar ner i golvet. På så vis kan man säga att kroppsspråket har stor betydelse för att lyfta fram det vi pratar om, men det är ändå svårt att styrka att det skulle ha större betydelse än de ord vi uttalar.