Paranormala fenomen en utmaning

Att det finns forskare som intresserar sig för så kal­lade paranormala fenomen är enligt min mening inte märkligt – tvärtom är det un­der­ligt att inte fler forskare gör det. Dessa fenomen har funnits i människans upplevelsevärld alltsedan vår nedskrivna historia börjar, och upprepade undersökningar visar att cirka hälften av dagens västerländska befolkning har upplevt eller tror på paranormala fenomen. De allra flesta av dessa fenomen kan förklaras psykologiskt: en rest ur barndomens sätt att se på världen och en inbyggd programmering hos vårt medvetande som gärna ser meningar och samband i upplevelser där det egentligen bara finns slump.

Däremot är det en grundsten i humanistisk forskning att visa respekt för andras upplevelser. När förnuftiga människor berättar om sina upplevelser och tycker att dessa förklaringar inte räcker till, måste jag säga att de kan ha rätt eftersom jag inte var med. Jag blir också nyfiken. Mot bakgrund av detta finns all anledning för forskningen att undersöka upplevelsen av paranormala fenomen närmare. En vetenskaplig inställning är dock att sådana fenomen ska kunna visas upp under kontrollerade förhållanden, så att vi kan förstå dem och utveckla teorier.

Samtidigt tycks en positiv och förväntansfull stämning vara en förutsättning för att dessa fenomen ska kunna uppträda (vilket gäller många psykologiska fenomen, till exempel hypnos, placeboeffekt och sexualitet). Då borde lösningen vara enkel: kritikerna ansvarar för säkerhetsåtgärderna medan den praktiska hanteringen av försökspersonerna sköts av en försöksledare som är i stånd att skapa den nödvändiga stämningen. Min åsikt är att detta har uppnåtts i den utsträckning som motiverar vidare forskningssamarbete.

I detta sammanhang vill jag varna för all form av extremism. Vi får inte göra dagens vetenskap till en religion som misstänkliggör oliktänkande eller fenomen som inte passar in i vår aktuella världsbild.

Enligt sociologiprofessorn Marcello Truzzi finns det flera sorters skepticism. Den äkta skeptikern söker inte bara normala förklaringar till påstådda fenomen utan granskar också sin egen skepticism. Den äkta skeptikern är också beredd att avstå från ställningstaganden tills vi vet mer. Denna inställning stämmer överens med de gamla grekernas användning av ordet skeptikoi som en väg mot ny kunskap. Det är också den sortens positiva skepticism som jag förespråkar. Det finns mycket som vi inte kan förklara och som vi inte känner till. Minns bara hur dogmatiska skeptiker har fått dåligt anseende inom forskning om klimatförändring, och begrunda vilka nya rön som kommit fram inom kvantfysiken.

Mitt intresse för eventuella paranormala fenomen härstammar från den utmaning som området utgör för naturvetenskapen – i synnerhet har området en enorm potentiell relevans för medvetandeforskning och neurovetenskap. Om äkta fenomen finns, är det troligtvis inom gränsområdet mellan fysik och medvetandevetenskap som vi kommer att hitta förklaringar till paranormala fenomen.

Adrian Parker, professor i psykologi med inriktning på medvetandeforskning och vetenskaplig granskning av paranormala upplevelser, Göteborgs universitet.