Hur berättar vi för vårt barn att vi ska separera?

Att föräldrar går i sär gör barn oroliga för två saker. Dels kan de vara rädda för att bli övergivna – om mamma och pappa kan sluta älska varandra kan de kanske också plötsligt sluta älska sitt barn. Dels kan de oroa sig för att det är något de är, eller har gjort, som är skälet till separationen. De kan ta på sig skulden som ett desperat försök att kunna kontrollera situationen.

När man berättar om en förestående skilsmässa behöver man därför, oberoende av barnens ålder, se till att förvissa dem om att föräldrars kärlek till barn inte kan ta slut, och om att de inte kan påverka de vuxnas beslut om sin relation.

Även små barn läser av känsloklimatet i familjen och blir förvirrade av ”spel för gallerierna”. Berätta därför så snart beslutet är taget och ge sedan löpande information om det praktiska.
Självklart bör båda föräldrarna berätta samtidigt och ge barnet en sann och lagom detaljerad förklaring till varför de har beslutat att separera. Förbered en version som innehåller ord som ni vet barnet förstår. Ljug inte! Barn har oftast redan förstått mer än föräldrarna tror.

Låtsas inte heller att ni känner något annat än det var och en verkligen känner, men prata inte illa om varandra. Det är som vanligt bra att ge ord åt sina egna känslor och önskningar, men inte åt andras. Och låt barnet ge uttryck för sina känslor när de kommer! Var beredda på att svara på frågor – och våga samtidigt erkänna när ni inte vet svaret.

En 3,5-åring har antagligen en dagiskompis vars föräldrar inte bor ihop. Att nämna det kan vara ett sätt att visa att världen inte går under, även om det kan kännas precis så.

Ulla Forsbeck Olsson, legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, BUP Stockholm.