Färre än en procent är mytomaner

Låt oss börja från början. Alla ljuger vi ibland, och oftast rör det sig då om vita lögner. Vi (kvinnor oftare än män) ger falska komplimanger (”En kamelhårsponcho, tjusigt!”), och vi (män oftare än kvinnor) framställer oss själva i lite bättre ljus (”Själv var jag en hejare på schack när jag var ung, lite av ett underbarn faktiskt”).

Inte heller de mer allvarliga lögnerna är speciellt ovanliga. Man vet till exempel att ungefär åtta av tio är beredda att ljuga under en anställningsintervju, på så vis att man kan tänka sig att hålla inne med negativ – men för sammanhanget väsentlig – information om sig själv. Ungefär fem procent av oss är ”naturliga lögnare”. En naturlig lögnare vet om att han eller hon är mycket bra på att ljuga och är därför mycket svår att avslöja. En naturlig lögnare styr själv över om vad och när han eller hon ljuger och kan i efterhand ångra lögnen. En psykopat däremot har inget dåligt samvete över sina lögner.

Hur många procent av oss som har psykopatiska drag är mycket svårt att säga. De uppskattningar som finns varierar kraftigt, men vad man med säkerhet kan säga är att det ligger i psykopatens natur att ljuga, manipulera och bedra för sina egna syften.

Hur ska man då se på en mytoman? En person som på kort tid avslöjas med ett par lögner riskerar att stämplas som mytoman. I de flesta fall är detta inte rätt. En mytoman är en person som ljuger tvångsmässigt. Han eller hon har svårt att styra över innehållet i sina lögner, till vem lögnerna riktas och när han eller hon ljuger.

Det är också ofta svårt att finna något tydligt motiv bakom mytomanens lögner. Det faktum att mytomanen har svårt att kontrollera sina lögner leder ofta till att han eller hon avslöjas. Det är heller inte ovanligt att de som avslöjar mytomanen frågar sig själva: ”Men varför ljög han om detta – det var ju uppenbart att vi skulle få reda på att det inte var sant?”

Det hela blir mindre förbryllande när man förstår att mytomanen ljuger tvångsmässigt. Hur många mytomaner det finns är svårt att säga, men klart är att dessa är väldigt ovanliga (färre än en procent).

Det finns heller inte ett svar på frågan om varför någon blir mytoman. Vad man däremot vet är att det ”mytomaniska inslaget” ofta utgör en del av en mer omfattande och generell personlighetsstörning, till exempel histrionisk (som karakteriseras av ett mönster av orimligt stora känslouttryck och uppmärksamhetssökande), narcissistisk eller tvångsmässig.