Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Vad har långdistanslöpning gemensamt med författaryrket? I västvärlden är vi vana att se författaren och idrottaren som varandras absoluta motpoler. Författaren tänker, medan kroppen förtvinar. Idrottaren idrottar, medan hjärnan förtvinar. Det är så vi ofta uppfattar kropp och själ alltsedan Descartes dagar.

Men – något är i görningen. Plötsligt får vi läsa forskningsrapporter om att ungdomar som idrottar presterar bättre kunskapsmässigt. Eller att hjärnan fungerar utmärkt efter en joggingrunda. Numera tror vi att en människa kan vara boksmart och fotbollsfanatiker på en och samma gång. Kanske håller vi på allvar att göra oss av med den västerländska filosofins envetna uppdelning i kropp och själ?

Japanen Haruki Murakami är en av vår tids mest omtalade och hyllade författare. Han har blivit känd för sin västerländska berättarstil, där han förenar popkultur med surrealism och en egensinnig magisk realism.

Ungefär samtidigt som Murakami fick sitt författargenombrott blev han maratonlöpare på elitnivå. Numera springer han många långa mil varje vecka. Och skriver däremellan. På så vis är han kanske den moderna författaren personifierad – kropp och själ förenade i hårt arbete och djup koncentration. Tanken i rörelse, kroppen i rörelse.

Murakamis bok, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, låter långdistanslöpningen bli en metafor för skrivande och tankearbete, ja, faktiskt för hela livet. Hans bok som är lika fantastisk för alla som är intresserade av löpning som för den som aldrig ägnat motion en tanke. Och vem vet? Kanske blir du motionsbiten, om du inte redan är det!