Tigermammans stridsrop

Amy Chua låter inte sina barn titta på TV, sova över hos kompisar eller välja sina egna fritidsintressen. Hon kräver att de får högsta betyg i samtliga skolämnen, övar piano eller fiol tre timmar varje dag och alltid lyder. Inget annat är acceptabelt. Och inga uppoffringar är för stora för att uppnå detta mål för en tigermamma.

Det är en uppfostran där ändamålen helgar medlen. För barnets skull ska det straffas och hotas.

Vad som egentligen ställs på sin spets i den här boken är hur olika kulturer och olika tidsepoker ser på barnuppfostran. Enligt den västerländska uppfostringstraditionen, sedan Rousseau, ska barnets naturliga, ursprungliga kraft få fritt utlopp. Alltför ivrig och tuktande fostran anses därför av ondo. Vi vuxna kan skada barnets naturliga upptäckarglädje och lust att lära genom att hämma det med för mycket disciplin. Den här frihetliga idén om fostran har gått segrande ur striden framförallt under det senaste halvseklet i stora delar av västvärlden.

Genom att behandla barnen med respekt för deras egen vilja anser vi oss skapa trygga, lyckliga och självständiga individer. Ja, man kan till och med gå så långt som att säga att det västerländska, demokratiska samhällsbygget vilar på denna tankegrund.

Men så här har vi förstås inte sett på barn och barndom i alla tider. Och man ser det uppenbarligen inte så i alla kulturer ens idag. 

Att idéerna om vad som är en kärleksfull uppfostran skiljer sig åt på olika håll i världen blir uppenbart när man läser Amy Chuas Tigermammans stridsrop. Här är drillning bara förnamnet. Hon ställer de strikta kinesiska uppfostringsmetoderna mot de amerikanska, vilka hon tycker är slappa och i grunden kärlekslösa. 

I Chuas värld är det ett bevis på kärlek att man kräver allt av sitt barn – genom att tro barnet om att klara vad som helst bara det anstränger sig ger föräldern barnet den vackraste gåvan. Och priset får nästan vara hur högt som helst. 

”Tigermamman” föraktar de förklemande metoder som hon ser överallt omkring sig i det amerikanska samhället. Inte ens hennes egen (amerikanske) man går fri från kritiken. I hennes ögon skämmer han bort döttrarana med meningslösa fritidsaktiviteter som att åka på äventyrsbad eller besöka djurparker. 

Amy Chua föredrar hot och bestraffning framför mutor. Och hon beskriver ofta sin samvaro med döttrarna Sophia och Lulu som ett rasande krig som hon som mamma till varje pris måste vinna – för döttrarnas egen skull.

Tigermammans stridsrop har orsakat en våldsam debatt i USA. Får man göra så här mot barn? Och om de kinesiska barnen lyckas bättre i skolan – kan det då bero på att barnen drillas så hårt? Är det kanske till och med bra att ställa hårda krav på barn så att de lyckas i livet? 

Men den allra viktigaste frågan i boken är: vad är det som gör en människa lycklig?

Tigermammans stridsrop är en provokativ och  ärlig bok där Amy Chua beskriver sina uppfostringsmetoder som hon tillämpat på döttrarna Sophia och Lulu. Amy Chua bor i USA men har anammat de strikta regler som hon själv växte upp med i Kina. Hon ställer kinesiska uppfostringsmetoder mot västerländska vilka hon betraktar som slappa och i grunden kärlekslösa. Att kräva allt av sina barn är att älska dem, menar hon.