Dokumentär dans

Fram till den 26 maj kan man se dokumentärfilmen La Danse på SVT Play. Och det ska man göra om man är det minst intresserad av dans eller arbetsliv. Det roligaste med den här filmen är faktiskt inte att se bakom kulisserna på dansarnas vardagsslit på Parisoperan, utan på den formidabla balettchefen och hennes verbala förmåga. Hon är ett under av vänlighet och diplomati med en förmodligen alldeles tåspetshård vilja.

Dokumentärfilmaren  Wiseman hyllas för sin nakna och icke-värderande stil. Han sägs bara registrera med sin kamera utan kommentarer.  Men han har ju valt ut varje kamerainställning, varje vinkel, varje scen och sällan har väl detta ohämmade, överdådiga och luxuösa operahus framställts så glåmigt, färglöst och klaustrofobiskt. De vindlande korridorerna ligger ofta öde och i halvdunkel. Dansarna talar inte med varandra. Färgerna och ljussättningen går i grått och brunt. Till och med maten i kantinen ser färglös ut. Den längsta scenen i filmen är ett bokstavligt blodbad från en sällsynt otäck balettversion av Medea. Så rullar det på. Och vad menar Wiseman med det?

Men som sagt, varje gång vi får vara med på ett möte hos balettchefen önskar jag att det aldrig ska ta slut, så fascinerad blir jag av hennes oupphörliga formulerings- och ledarskapsförmåga. Och då är detta en låååång film. Faktum är att den vinner på att ses på datorn och SVT Play jämfört med på bio. Det känns ännu mer som att tjuvkika in i en sällsam värld av okända hierarkier. Men aldrig förut har takåsarna i Paris (de förekommer då och då i filmen) sett så uppfriskande ut efter det dystra innanmätet på detta spektakulära palats.