
Jonas Mattsson
Redaktör på tidningen Modern Psykologi. Jag bloggar om psykologi, arbete och föräldraskap.
Mer om Jonas Bloggens förstasida Följ via RSS
Lust att lära
När min son för första gången stod utan att hålla i sig lyste stoltheten i hans ögon. Hela hans knappa meter till kropp spändes i en utåtriktad gest: Titta världen! Jag kan!
När jag själv lär mig något nytt och känner en liknande, oförblommerad glädje tyglar jag mig ofta. Jag till och med kallar glädjen barnslig om jag ska beskriva den. Fast egentligen vill jag spänna mig som en båge och skrika ut: Titta! Jag kan!
När blir den här glädjen egentligen barnslig?
När jag över 13-åringens läxaxlar återupptäcker de fysikformler som jag en gång lärt in – och sedan glömt bort – väller glädjen upp inom mig. Det är en glädje som jag har svårt att minnas från när jag själv tragglade det periodiska systemet första gången. Och det är en glädje som jag utan framgång försöker att skönja över högstadieflickans axlar, trots att formlerna finner fäste även hos henne.
Varför är det så?
I kognitionsforskaren Peter Gärdenfors bok Lusten att förstå: om lärande på människans villkor, som kom förra året skriver han om hur skolan jobbar med yttre motivation i stället för inre. Den yttre motivationen är till exempel betyg, som må vara okej för att mäta kunskapen men inte nödvändigtvis för att väcka törsten efter den. Den inre motivationen däremot består av just de champagnebubblor som sprudlar i bröstet när vi har bestigit bergskammen och skymtar en grönskande dal bortom problemmassivet, eller när sambanden rinner till likt porlande vårbäckar där kunskaperna nyss låg undanskottade i snödrivor.
När vi gör Modern Psykologi hoppas vi alltid på att väcka lusten till lärande. Just #2/2011 som kommer ut i dagarna har vi gjort särskilt för dig som vill odla din allra barnsligaste upptäckarglädje.
TweetPersonligen är jag fortfarande då ganska barnslig för jag älskar att lära mig nya saker.Som pedagog är det ett ständigt dilemma att värna elevernas inre motivation och samtidigt befinna sig i ett system där saker och ting ska bedömas och mätas. Jag försöker ofta föra en öppen dialog med mina elever kring dessa frågor. Under flera skolår fick jag kväva min inneboende kreativitet för att nå de betyg jag behövde för att komma in på de utbildningar jag önskade. Var det mig eller systemet det var fel på? Livet har väl visat att det inte varit något större fel på mig själv.Och som verksam lärare vill jag arbeta för en skolmiljö som uppmuntrar nytänkande,kreativitet, problemlösning och eget skapande.
Det finns kopplingar mellan lusten att läsa och kreativitet. TV-programmet Skavlan besöktes i helgen av Ken Robinson. Han menade att inte bara lusten att lära försvann med åldern, utan också kreativiteten. Ken Robinson sa att skolan hade stor skuld i detta. Men jag är inte alls säker. Värderingarna i skolan är ofta bara en spegel av värderingarna i samhället. Och även om vi säger oss hylla kunskap och kreativitet tycker jag att vi är rätt duktiga på att snarare bekämpa oliktänkande besserwissrar. Eller?





