Relationer part I

På sommaren läser jag lite mer kvällstidningar och bilagor. I dessa bilagor skrivs det gärna om relationer – varför vi blir kära i en viss person, varför vissa människor lever i långa relationer och varför det trasslar till sig hos andra. Relationer. Relatera.
Hur vi relaterar till omgivningen lär vi oss redan som små bebisar och det har en tendens att bli ett mönster som följer oss resten av våra liv. De personer som tar hand om oss från det vi föds är livsviktiga för att vi är hjälplösa utan dem. Och den relationen präglar vårt sätt att relatera till andra människor livet ut. Ett anknytningsmönster som speglar sig i alla andra relationer vi någonsin skaffar oss, men blir tydligast i de relationer som är viktigast för oss.
De flesta har ett anknytningsmönster under dessa kategorier:

Trygg anknytning
Det trygga barnet litar på att föräldern finns där och kan gå ifrån mamma eller pappa för att undersöka världen och sedan komma tillbaka. De har som vuxna lätt att fungera i långvariga relationer och har lätt att komma andra nära och också trivas i det egna sällskapet.

Otrygg – undvikande anknytning
Det finns en förväntan hos barn med otrygg-undvikande anknytning att bli avvisad när det behöver hjälp. Att klara sig själv utan att söka stöd eller närhet hos andra lär sig barnet tidigt och litar senare på förmågan att tänka fram svar. Ofta omtyckta bland andra som vuxna men fungerar bäst i ytliga relationer. Vid nära relationer och krav på närhet håller de distans.

Otrygg – ambivalent anknytning
De barn med otrygg-ambivalent anknytning blir ibland omhändertagna och ibland avvisade när de söker tröst. En osäkerhet som skapar separationsångest och rädsla och personen blir ofta känslostyrd. Som vuxen kan de skrämma iväg andra med sin starka önskan om närhet eller vara så rädda att bli övergivna att de undviker relationer.

Den fjärde kategorin jobbar vi mycket med inom traumabehandling och det är barn med otrygg-desorganiserad anknytning. Detta anknytningsmönster utvecklas hos barn som växer upp med psykisk eller fysisk misshandel och föräldrar som har haft svårigheter med att tolka sitt barns signaler på rätt sätt. En förälder som blir arg eller rädd när barnet gråter och som barnet då blir rädd för. Men ett barn som är rädd för sin anknytningsperson måste behöver också knyta an och knyter en traumatisk bindning. Som vuxen har dessa barn svårare relationsstörningar.

Så varför vi blir kära i en viss person, varför vissa människor lever i långa relationer och varför det trasslar till sig hos andra, varför vissa känner sig kvävda, undviker eller klamrar sig fast som en liten fästing beror till stor del på vår anknytningsstil.

Helena Johansson 2011-07-15 14:05
Hej! Vilken bok var det? Anknytningsteorin är ordentligt beforskad men jag tror det är mer nyligen som man satt det i samband med relationer senare i livet. Det är ofta märkbart i mina terapier hur människor knyter an och konsekvenser av det. Det är möjligt att förändra dessa mönster även om de är relativt befästa i vuxen ålder. Jag ska skriva en uppföljning…

Nina Hedlund 2011-07-15 12:52
Hej skrev lite om en amerikansk bik i ämnet i MP nr 3/11. Tycker ämnet är intressant. Tror du att den här teorin stämmer? Funkar människor så? känner du själv igen dig? Ha det sköntt och somrigt!/Nina