Relationer part II

Inlägget jag gjorde om relationer och anknytningsmönster ska nu följas upp.
Vårt anknytningsmönster är relativt befäst i vuxen ålder men kan förändras med insikt och kanske lite hjälp. Vi säger inte särskilt ofta att vårt anknytningsmönster är tryggt eller undvikande. Jag hör oftare ”min man skriker”, ”hon tjatar och tjatar… och så slutar det med bråk”, ”min mamma hör mig inte”. Det är relationen och DEN ANDRE som är problemet.

I våra relationer är vi ofta väldigt uppmärksamma på hur den andra personen beter sig och agerar. Det kan vi sluta med tycker jag och istället fokusera lite på oss själva. Det kanske är så att DU behöver förändra ditt beteende om du vill förändra dina relationer.
... Hur uppfattas du bland andra? Fråga en nära person, lyssna och försök förstå. Om du uppfattas som distanserad, klängig eller svartsjuk är inte fel, det är så den andra personen uppfattar dig.
... Sätt upp mål som du tror att du kan nå fram till. Om du håller andra på avstånd – bestäm dig för att berätta något personligt. Om du uppfattas som klängande – se det som att det uppfattas som kravställande och försök att låta bli. Om du är rädd för att bli lämnad eller sårad – bestäm dig för att trotsa din rädsla och våga. Gör det du kan och sluta upp med det du inte kan.
... Hur reagerar du känslomässigt när du agerar på ett annorlunda sätt än vad du brukar? Jag är ganska säker på att du kommer reagera med samma rädsla som du gjorde när du en gång lärde dig detta anknytningsmönster. Alltså, rädd för att mamma ska sticka ifrån dig eller rädd för att du ska bli avvisad när du behöver hjälp. Att vara rädd vill ingen och därför ger vi ofta upp våra försök, för att slippa rädslan. Så kan det vara, men försök sträcka dig lite längre vid nästa tillfälle. Så, när du utmanar ditt anknytningsmönster. Vad händer?

Det finns också väldigt många kompetenta psykologer som bland annat är utbildade i att förstå detta.