Läs detta

Varje år kommer det 3000 ensamma barn till Sverige. 3000. De flesta kommer till Malmö, där jag jobbar.

Dessa barn har flytt från sina hemländer där det är krig. Ett krig som inte är deras fel. De kan inte förstå varför det är krig men de splittras från sina familjer, ser mamma bli dödad, syster bli våldtagen och pappa svårt misshandlad med batong i förfärliga blodbad. Barn, som tvingats fly från det enda som någonsin känts tryggt och hemma. Barn som utanför sitt lands gränser är i händerna på vilt främmande människor. Barn som är desperata av att komma bort. Barn som inte klarar att säga ifrån till de vilt främmande människorna och därför tvingas till ohyggliga saker också på sin flykt i Europa. Barn som blir sexuellt utnyttjade, sover under broar, lever i kartonger och blir slagna i sin jakt på bröd. I Europa. Det är barn som inget annat vill än springa hem till mammas varma, stora famn och lägga sig i hennes knä och sluta ögonen. Känna ett lugn sprida sig i kroppen av att höra mammas djupa andetag och behagliga röst. Det är barn som inte kan springa hem till mamma för mamma har tagit sitt liv efter att hennes man och flera av hennes barn mördats framför hennes ögon. Det är barn som måste fortsätta.
I. HOPP. OM. NÅGONTING. BÄTTRE.

Många barn hamnar i ett land i Europa där de måste lämna fingeravtryck. Det finns flera länder där vi ofta semestrar som har en fruktansvärd invandrarpolitik. Det landet kan de inte vara kvar i och flykten fortsätter. Så kommer de kanske till Sverige. De barn som lämnat fingeravtryck i något annat land i Europa hotas med att skickas dit för asylprövning, så är det nämligen bestämt. Det landet där de sov under broar och åt ur soptunnor. Sen bor barnen någonstans i Sverige, på ett boende och väntar. Och väntar. Och väntar. Barnen har svårt att somna på kvällen, de tänker på allt de sett och upplevt och på vad som ska hända härnäst. Och på vem som kanske står bakom dörren. Om de somnar drömmer de mardrömmar och vaknar av det. Livrädda, skräckslagna barn som inte har en mamma, eller en pappa för den delen, som kan trösta dom. Ibland tror dom att drömmarna är verkliga för de upplever också mardrömmar på dagarna, det kallar vi psykologer för en flashback. Barnen börjar glömma saker, har svårt att koncentrera sig och tror att de håller på att bli galna. De är stressade, spända och kan inte äta. De kan uppleva att deras kropp och tankar inte är deras egna. Men de är inte galna, de är inte psykotiska. De har upplevt extremt svåra saker. Saker som barn inte ska behöva uppleva.

Barnen upplever att deras liv, deras fortsatta framtid ligger i någon annans händer. De vet inte vad som ska hända nästa minut eller nästa dag. Barnen funderar mycket på det, på framtiden och på det som hänt tidigare. Och så kommer hopplöshet, uppgivenhet, sorg och ohygglig saknad. Är det svårt att förstå att dessa barn inte klarar att lyssna på när läraren pratar om istiden?

Och när de kommer till mig mynnar det ut i samma tema. Samma tema för alla på vår jord. Längtan efter Mamma. Mamma och Pappa och syskon och trygghet och gemenskap. Och tillhörighet och stabilitet. Att världen igen ska vara förutsägbar. Det är ju det vi alla behöver och vill ha. Den är det enda som egentligen betyder något, ALLT annat är en bonus. Enligt traumaterapeutisk forskning är det centralt med grundläggande trygghet och förutsägbarhet för att ett barns psykoemotionella utveckling ska kunna ske normalt. Det är inte så svårt att förstå.