Jag trodde att män alltid ville

 Nej, det är inte när två riktigt unga människor går i säng som det går illa. Tonåringar är ”kalviga och töntiga och nervösa och fumlar”, och det kan vara pinsamt, obekvämt och ovant. Men riktigt obehagligt blir det sällan. Det är sen, när man närmar sig tjugo och låtsas att man har fattat vad det här med sex handlar om som det kan gå åt skogen.

– Tjugo till tjugofem, det är det dåliga sexets storhetstid.

Det var en tisdag i december som Johanna Koljonen omedvetet lyckades sätta i gång en känslolavin. Hon låg och slötittade på Friday night lights och twittrade med några vänner om anklagelserna mot Wikileaksgrundaren Julian Assange.

Och mitt under det där personliga, om än ack så offentliga kommunicerandet, mindes Johanna att hon varit med om något liknande. Hon hade sex med en man, en fin man, de älskade, men så på morgonen gick han över gränsen ...

Johanna sa inte heller något.

Varför?

På Twitter, 140 bokstäver i taget, började hon rekonstruera och analysera, inte honom – utan sig själv: hur tänkte hon? Och på bara några timmar föddes Twitterflödet #prataomdet, som senare blev www.prataomdet.se och tidningsartiklar, tv-inslag med genklang i hela världen.

– Det är det där rollhelvetet som ställer till det, säger Johanna, när vi äter tidig frukost irl, in real life, för att försöka sammanfatta, lära oss något av hundratals twitterbudskap och blogginlägg. Ska vi träffas och tala sex, har hon sagt, får det bli på morgonen mellan flytten, krönikeskrivande, det nya produktionsbolaget och framför allt resan till New York. Dit ska hon för att andas in trenderna, träffa vänner och föreläsa på Bard college om – just det – #prataomdet.

Det är inte de brutala uppenbara våldtäkterna som vårens offentliga samtal har handlat om. Nej, det är gränslandet som nästan alla någon gång har varit i och många nu vågat närma sig. De där gångerna då två eller fler människor beter sig som om de var överens, som om de deltog i samma älskogslek, medan deras inre är i uppror, deras känslor idkar inbördeskrig medan de ”går med på” utan att säga något, utan att värna sitt Nej!, sitt Ja!, sin lust, sin olust ...

– ... av kulturella och psykologiska skäl, säger Johanna.

Även om hon själv säger att det av en händelse råkade bli hon, att det hade kunnat vara någon annan som öppnat den där hemliga dörren, så kan jag inte komma ifrån att detta sökande efter gränsen mellan kulturen och individen, mellan världen och livet, är hennes specialområde. I krönikor har hon gjort det, i filmrecensioner och inte minst i det hyllade P3 Kultur, där inget ämne var för litet för att fördjupas eller för komplicerat för att lekas med. Där lyssnarna uppmanades att se kulturyttringar som ”kartor över våra egna våtmarker” och att spana efter de tecken som definierar vår tid: ”Du behöver inte äta det röda pillret för att börja ana att verklighetstunneln du lever i är ett kaninhål som kan leda till Underlandet.”

Kanske är det hennes intresse för lajv som har fått henne att bli uppmärksam på människans många möjliga skepnader, att man nödvändigtvis inte måste vara stark i sängen för att man är tuff på jobbet. Eller var det när hon bytte stad och land, när Helsingfors blev Stockholm, som hon tvingades se sådant som vi bofasta blundar för.

Nu har vi ätit upp vår feta yoghurt med bären och fröna, nu dricker vi muggvis med kaffe, nu börjar vi syna den där platsen inom varje människa där det veka jaget möter trycket från decennier, ja sekel, kanske millenier.

Könsroller som en tolvåring skulle fnysa åt kryper där i de sena tonåren in under skinnet. Lägger sig som ett kvalmigt lager över våra sköra känslor, dyker upp när närheten borde vara som störst, dirigerar de nakna kropparnas dans.

I stället för det där unika mötet mellan två individer på upptäcktsfärd spelar vi upp arkaiska scener från en redan skriven pjäs som borde ha försvunnit från reportoaren för länge sedan, hävdar Johanna.

– Det är den där infernaliska osäkerheten som gör att man i gymnasiet suger åt sig de mest ingrodda föreställningar om hur kvinnan, mannen, ska vara, göra och känna.

Vi enas om att man borde utfärda något slags varning, man vill ropa till dem som är där: Ni måste inte göra som vi gjorde! Det finns ett annat sätt. Det finns många sätt.

Nu klär vi av, nu analyserar vi de färdigsydda kostymerna man lätt drar på sig inför de första stegen på älskogsscenen.

I den ena rollen: Mannen – den kåte som alltid vill, som håller i betslet och rider sin kvinna. Han som ska erövra, vinna och vars skinande hårda stånd är beviset för att han är just – man.

I den andra: Kvinnan – den vackra, åtrådda, älskogsvärda. Behagfull, väntande, mottagande och vars värde kan mätas i om mannen vill ha henne eller inte.

– Nog är vi i vardagslag mer jämlika än någonsin, säger hon, men spelet i sängkammaren avslöjar oss.

Talar vi bara om heterosex?

– Nej, varför skulle vi göra det? De stereotypa könsrollerna är så starka att de tenderar att dyka upp i alla relationer.

Låt oss titta närmare.

Först han, Mannen. Det ständiga kravet att tända. Ju oftare, ju häftigare, desto bättre. En vandrande älskogsmaskin, fulladdad och redo att skjuta.

”Det är den där infernaliska osäkerheten som gör att man i gymnasiet suger åt sig de mest ingrodda föreställningar om hur kvinnan, mannen, ska vara, göra och känna.”

Johanna och jag suckar. Det där har vi åtminstone sluppit. För de flesta kvinnor är det självklart att sexualiteten, kåtheten, kommer och går. I tid, men också i stund. Ena veckan kan man vara på, på, på. Den andra rätt ointresserad. Inget konstigt med det. Och under kärleksakten, inte är känslorna en snygg obruten kurva mot allt högre erotiska höjder. Tvärtom, upphetsningen oscillerar, tynar och väcks, fångas upp, stegras. Det är det som är det roliga, känslornas mysterium. Konsten att fånga den uppåtgående solen.

Nej, vi har sluppit mannens eviga koll på djuret som bor mellan benen. Det som lever sitt eget liv i sina många skepnader och som hela tiden hotar att förråda honom: står när det inte ska och lägger sig till vila vid absolut fel tillfälle.

– Många män skriver på vår pratablogg om hur de ligger av pliktkänsla, för att de måste, för att de inte vågar sluta.

”Det är så dumt. Men om han inte vill, om hans kuk inte står, så tolkar många av oss det som att han inte älskar oss”

Som den ”kåtaste killen i gänget”, Andreas, han som enligt vännerna inte är något boyfriend-material. Först lever han upp till det, av bekräftelsebehov, sedan får han avsmak, försöker avvärja tjejernas påtryckningar och blir rädd för sin egen olust: ”En kille som inte vill ligga liksom, vilket tabu, vilket katastrofalt misslyckande”, skriver han.

– Det är inte bara i mannens huvud som det där händer, vi kvinnor står för en del av den där pressen.

Hur menar du?

– Det är så dumt. Men om han inte vill, om hans kuk inte står, så tolkar många av oss det som att han inte älskar oss. En man som älskar är alltid kåt på sin kvinna. Eller hur?

– Många kvinnor tjatar och gnäller, säger Johanna sedan och blir tyst. Och efter en stund:

– Det har jag också gjort. Gud vad jag har tafsat och betett mig.

Nu var det sagt. Nu var det uttalat, det där som hon gått och grunnat på ett tag. Det där hon har känt sig tvungen att någon gång berätta. Johanna har inte bara varit utsatt, hon behöver också ”prataom” hur hon själv förgripit sig. Inte grovt förstås, men ändå, hon har kränkt mäns gränser, hängt på dem, smekt, tryckt och inte slutat. Hon har själv gjort det hon inte accepterar från männens sida.

Varför slutade du inte?

– Jag tänkte att de egentligen ville, säger hon lite generad, att män alltid vill, att de bara spelar svåra.

Mannen betraktad av kvinnan som kön, som en schablon.

Det är den här eftertanken som är det viktigaste med prataomdet anser hon. Det där fantastiska att människor inte bara berättar vad de har varit med om utan gräver djupare, ner under handlingarna, under täcket, in i jagets skrymslen och frågar sig: varför? Det är då de personliga avslöjandena blir allmänna, ja, politiska.

– I stället för att berätta från början så tar man det baklänges, steg för steg. Varifrån fick jag den där idén att jag skulle göra som jag gjorde? Vilka föreställningar styrde mig?

Som Louise och Morgan som på sajten berättar om en fest för 15 år sedan. Var för sig, i var sin text, undersöker de det de aldrig förut talat om. Hennes version först och sedan hans.

Men hur var det nu med rollerna, med Kvinnan?

– För det första ska hon inte vilja, även om hon vill. Kvinnans ointresse är inte provocerande, det är normalt, det är till för att övervinnas.

Men är det verkligen så fortfarande?

– Det har blivit bättre, visst har det det, säger Johanna. Men det handlar fortfarande om fraser som att tjejer måste ”ta för sig” – fy vilket äckligt uttryck, som om sex alltid måste ske på någons bekostnad. Men inne i mig, i många kvinnor, finns det kvar en skam också över den underbara, respektfulla lusten. Man vill, tar initiativet, men ibland skäms man ändå.

Var det så för dig den där gången för länge sedan när en man fick knulla dig utan kondom?

– Ja, när han satte i gång där på morgonen så kände jag mig redan syndig. Och det är en farlig känsla.

Farlig? På vilket sätt?

– Så fort du börjar känna dig som en dålig flicka så börjar du förhandla med dig själv, och det är då man går med på sådant man egentligen inte vill. När man har passerat gränsen för vad man anser att en fin flicka får så blir det allt svårare att hävda sig, att säga nej.

Hur menar du?

– Eftersom jag och den där mannen redan hade gjort allt som jag ville men nånstans kände att jag kanske inte fick, blev det liksom futtigt att klaga på att han inte använde kondom. Min kropp blev en form av valuta som sjönk i värde ju längre jag gick. Jag hade redan spenderat allt och kunde inte längre kräva något.

Oj, säger jag, och hon urskuldar sig:

– Jag var så ung, och jag känner en enorm sympati för den där unga tjejen, hon kunde helt enkelt inte säga ifrån.

Så du skyller inte på killen?

– Nej, nej, nej, inte var det hans ansvar. Det är klart att han borde ha fattat att vår överenskommelse gällde även morgonen efter, men jag kunde faktiskt ha stoppat honom med ett enda ord. Jag lät inte bli för att jag var rädd, han var verkligen inte farlig någonstans, han var en härlig man. Jag var helt enkelt generad. – Och så är det den där förbannade omtänksamheten.

Vad menar du?

– Det där att vi kvinnor alltid ska bry oss om, tänka på andra, inte göra någon ledsen. Det där att man kan tycka synd om den som man borde stoppa.

Så du ville inte åtala honom, som i Assange-fallet?

– Nej, inte kan vi lagstadga mot genans. Inte kan vi fylla domstolarna med sexfall där ett enda ord hade räckt för att sätta stopp. Vi får inte blanda ihop det med grövre övergrepp och våldtäkter där det är svårt, eller till och med omöjligt att säga nej.

Skulle lagen om samtycke till sex användas vid varje icke- uttalat nej, ja då kan stora delar av svenska folket anmäla sina sexpartners. Vi har väl nästan alla, någon gång, legat fast vi egentligen inte ville.

Nu, när allt är uppätet, när packningen pockar på Johannas uppmärksamhet fantiserar vi om en relation där sex, i stället för ett krumbuktande, blir till en vindlande öppen och ömsesidig upptäcktsfärd så nära det går de verkliga känslorna. Så roligt det skulle kunna vara, och så förvånad man skulle kunna bli, över sig själv, över den andre. Och så oroad:

– Älskogen gör oss till ett slags naturvarelser, säger Johanna Koljonen, och tillägger: Det är helt sjukt ibland.

Oputsade sidor dyker upp, obearbetade, omedvetna föreställningar tar kommandot och känslor avlöser varandra ( Personligt ) oväntat. Det som känns bra i ena stunden, vill vi verkligen inte vara med om några minuter senare. Det vi aldrig tänkt oss vill vi plötsligt ha i övermått.

Sex går inte att förutsäga, allt går inte att förhandla om i förväg, varje samlag är en lektion i självkännedom.

Och det är just därför vi måste prata, under tiden, medan vi ligger, menar Johanna, guida varandra, med ord eller handlingar, ”inte den handen där”, ”inte så hårt”, ”mer, mer!”.

Men går det inte att prata sönder ...?

Hon avbryter:

– Nu låter du som den där manliga programledaren i tv4 som lyckades ställa den frågan två, nej jag tror tre, morgnar i rad. Först tänkte jag, men vännen, är det verkligen så läskigt? Och sedan – även om det är det, så tror jag att vi för att få det bättre måste våga visa mer av oss själva. Vi måste visa oss för varandra.

Ann Lagerström är journalist och författare