Bråk i sommarstugan

Oavsett om ett par bråkar om pengar, sex, hur mycket tid som spenderas tillsammans eller föräldraskap finns ett huvudtema alltid närvarande.

Det menar psykologerna Neil S. Jacobson och Andrew Christensen, upphovsmännen till integrative behavioral couple therapy, IBCT. Jacobson och Christensen har i många år studerat par för att ta reda på vad de egentligen bråkar om. De hittade ett antal huvudteman i parens konflikter.

Det allra vanligaste temat när par bråkar är avståndet mellan dem. En part kräver mer tid tillsammans, eller mer närhet, medan den andra med näbbar och klor kämpar för att få vara för sig själv och slippa krav. Temat avspeglar inte sällan olika idealbilder av hur ett förhållande ska vara. I stället för att acceptera olikheten, betraktas den ofta som ett fel som måste åtgärdas hos den andra. ”Han har ett nästan sjukligt behov av bekräftelse och närhet!” eller ”Hon är mer lik en isdrottning än en kärleksfull partner!” Båda parter drömmer om den slutliga lösningen på konflikten: att den andra ska inse sitt fel och ändra sig.

Det andra bråktemat som forskarna fann handlar om ansvar. Det kan till exempel vara så att den ena parten är ansvarig för alla ekonomiska beslut, och önskar att den andra kunde ta mer ansvar. Eller att en part, ofta kvinnan i traditionella heteropar, har skött allt hushållsarbete och nu önskar att mannen kunde rycka in och åtminstone göra hälften av jobbet.

Det tredje temat i parens konflikter förvånade Jacobson och Christensen. Den konflikten uppstår när en konventionell person vill fylla sitt liv med mer äventyr och passion, och finner det hos en okonventionell partner. Denna person letar i sin tur inte sällan efter trygghet och en chans att lugna ner sig – och tror sig ha hittat dessa sidor hos den trygga, i hemlighet äventyrssökande, partnern. Båda upplever stor besvikelse när den andra visar sig vara motsatsen till det den verkade vara.

När ångestfyllda eller upprörda partners hamnar i konflikt om olikheterna leder det ofta till övertalningsförsök och krav på förändring. Denna övertalningskampanj får oundvikligen motsatt effekt: åsikterna hårdnar och avståndet ökar. Båda parter vill ju bevara sin integritet. Skillnaderna ökar när du och din partner mer och mer drar åt olika håll.

”Det är inte själva olikheterna som är problemet, vilket är en grundläggande missuppfattning”, skriver Jacobson och Christensen i sin bok Acceptance and change in couple therapy– a therapist’s guide to transforming relationships. ”Problemet är processen som polariserar parterna, fördjupar olikheterna och förvandlar dem till oförenligheter.”

Vad är då lösningen på polariseringen?

Ett relationsproblem kan lösas genom att parterna antingen accepterar olikheterna, eller kombinerar förändringsförsök och acceptans, menar Jacobson och Christensen.

I en parrelation är man ofta oense om vad som utgör den fasta kärnan i en person, och vilka egenskaper eller beteenden som går att förändra. Acceptans handlar inte om att resignera eller att förvandla sig själv till en dörrmatta, betonar författarna. Acceptans är att tolerera beteenden som man betraktar som onödiga, dumma eller felaktiga, för att man förstår den djupare innebörden av ett beteende eller det större sammanhanget som det har uppstått i. Kanske uppskattar man till och med de positiva konsekvenser som det beteendet ibland tillför relationen, exempelvis att den närhetssökande erbjuder så mycket värme och gemenskap, eller att den ansvarsfulle faktiskt får er ekonomi att gå runt. Men det finns problem som aldrig ska accepteras: otrohet, misshandel och missbruk.

Du har rätt att be om förändring, och din partner har all rätt att neka. Det gäller att veta vad du måste acceptera och vad som går att förändra, en leopard kan inte tvätta bort sina fläckar.