Terapi inför öppen ridå

I radioprogrammet Radiopsykologen är det fritt fram för den som vill tala ut. Men bara under förutsättning att alla vi andra får lyssna. Det är psykolog Malin Edlund och programledaren Anna Ivemark som tar emot samtalen som vid första anblicken är förvillande lika klassisk terapi. Den som ringer till programmet får tillfälle att prata medan Malin Edlund lyssnar och skjuter in frågor som öppnar upp och förhoppningsvis leder vidare.

När Modern Psykologi är på besök i studion är det Lennart som pratar med Malin. Han vill ha hjälp att bli mindre rädd och stel när frun är ledsen eller arg. Samtalet dem emellan blir både långt och lugnt och kretsar kring Lennarts självbild som man. Och varför han har så svårt att förhålla sig till sin frus känslor. Malin Edlund lyssnar mest men ställer även frågor om den bild som han målar upp av sig själv verkligen är hans egen. Samtalet går aldrig riktigt i mål och Lennart får aldrig svar på hur han ska leva sitt liv.

– Självklart kan man inte förvänta sig att ett samtal på 20 minuter i radion leder fram till en fullständig lösning. I bästa fall kan ett samtal väcka nya viktiga frågor och ge andra infallsvinklar både hos dem som ringer in och hos dem som lyssnar, säger Malin Edlund.
Själv är Malin Edlund noga med att tona ner sin egen roll. Hon vill inte att programmet ska bygga på att hon som expert ska ge färdiga svar. Och framför allt slår hon fast att hennes samtal i etern inte är terapi.

”Reglerna är till för att minska riskerna att samtalen snarare förvärrar än hjälper den som ringer”

– Verklig terapi är en långsiktig process, medan vi erbjuder samtal om mer allmängiltiga problem. Men samtalen i programmet liknar de samtal jag för i regelrätt terapi. I båda fallen handlar det om att vara följsam och utnyttja det driv som den jag pratar med själv har för att göra något åt sina problem. Skillnaden är att jag i radion måste vara betydligt mer försiktig, jag kan inte gräva för djupt och inte heller blanda in andra personer i samtalet.

Men det är inte alla som släpps fram i etern. Ingen får vara akut psykiskt sjuk och alla medverkande måste utgå från sig själva. Det får heller inte finnas någon risk att någon utnyttjar programmet för att hämnas på andra.

– Reglerna är till för att minska riskerna att samtalen snarare förvärrar än hjälper den som ringer, säger Malin Edlund.
Att hon trots allt tackade ja till jobbet som radiopsykolog förklarar hon med att hon vill verka för ökad öppenhet om livsfrågor. Och att vi ska sluta klassificera allt mänskligt lidande som ”sjukt” och total frånvaro av lidande som ”friskt”.

– Jag vill bidra till att avmystifiera psykisk ohälsa och visa att många av de problem som vi brottas med kan vara en frisk reaktion på en sjuk miljö. 
Radiopsykologen finns inte bara i etern utan även på Sveriges Radios hemsida där varje program kommenteras av lyssnare.

– I början var vi oroliga att det skulle komma inlägg av typen: ryck upp dig för fan. Eller: vänd dig till Gud så får du frid. De kom också mycket riktigt inledningsvis, men har senare försvunnit. I dag dominerar lyssnarnas egna råd och reflektioner.

På en punkt är Malin Edlund dock tydlig: hon vill inte bli tv-psykolog.

– Jag har fått flera erbjudanden, men tv-mediet passar inte den här typen av samtal. Dr Phil är ett tydligt exempel på mediets risker, hans program var ganska anständiga till att börja med, men har med tiden blivit mer och mer spekulativa.

– Vi vill gå den andra vägen. Genom att välja vardagliga samtal hoppas vi att lyssnarna ska få tillfälle att reflektera över det egna livet. Vi vill visa att det är möjligt att tala öppet om livsfrågor. Att söka hjälp när man redan sitter på vinden med snaran runt halsen är onödigt sent.

Ett helt annat upplägg står att finna hos Utbildningsradion.

”Kan du tänka dig att göra ett självmordsförsök till? Framför kameran?”

”Vi vill inte ha några mesiga anorektiker eller brudar som karvar sig i armarna. Ska du ha en chans att gå vidare måste du visa mer. Vinsten är ett års gratis terapi.”

Det här är naturligtvis inte tv på riktigt. Bara nästan. Mest crazy fick liv när UR:s redaktion ville spela in en parodi för att använda i marknadsföringen av en ny tv-serie om psykisk ohälsa. Parodin finns att se på Youtube.

– Vi lekte med ett välkänt tv-format och genom att skruva till det ett snäpp extra ville vi visa vad som händer om medierna tänjer gränserna för hur man kan skildra psykisk sjukdom. Däremot var det aldrig vår tanke att UR skulle göra ett riktigt program på det här sättet, säger Åsa Tolgraven, som är projektledare för Inferno, UR:s serie om psykisk ohälsa. Serien finns att se på urplay.se, och fler program ska spelas in under hösten.

– Det var skrämmande att upptäcka att det sätt som vi normalt använder när vi ber människor berätta om svåra saker framför kameran liknar det vi använde här. Det blev tydligt att det inte finns någon självklar gräns mellan en tv-producent som vill berätta en ärlig historia och en som är beredd att utnyttja människor för att göra bra tv.

I Inferno får tittarna möta människor som lider av svåra psykiska sjukdomar. Lyssna på flickan som precis skurit sig själv i armen och höra kvinnan som sökt sig till psykakuten eftersom döden ropar att hon ska komma. Svärtan är verklig, inget är spelat och alla medverkar helt öppet.

– Vi vill berätta allt, från det svartaste svarta via vardagens vanligheter till de glädjeämnen som ibland glimmar till. Och det med historier som är deras egna.
Reaktionerna på den första omgången av serien var positiva. Framför allt bland människor som själva har liknande problem. Invändningarna handlade om att man inte ska visa upp unga som skadar sig själva eftersom det kan trigga andra.

Redaktionen har brottats med dessa etiska problem. Ska man verkligen exponera svårt sjuka människor i tv-rutan? Och framför allt, kan man verkligen berätta om självmordstankar och självskadebeteenden på samma sätt som om andra ämnen? Svaret blev ja, om än med förbehåll. Ett sätt att hantera konflikten var att låta alla medverkande vara med i klipprummet för att avgöra vad som är okej att visa. Och inte bara de själva, även mammor, vänner och andra som alla har fått ett ord med i laget.

– Jag har aldrig tidigare producerat ett program där de medverkande haft så stort inflytande. Men heller inte skrattat och gråtit så mycket i ett klipprum.

Enligt Åsa Tolgraven är det inget självändamål att visa upp lidandet. Däremot finns förhoppningen att berättelserna ska minska det stigma som psykisk ohälsa är.

– I slutänden blir det en maktfråga. Om vi som journalister tolkar och värderar de medverkandes historier, kan vi sortera bort det ”olämpliga”, men bilden blir inte längre sann. Gör vi tvärtom och låter alla berätta allt hamnar vi oundvikligen i svåra avvägningar. På redaktionen har vi valt öppenhet, eftersom vi är övertygade om att de psykiskt sjuka mår sämre när fördomar tillåts gro i tystnad.

– Dessutom vill vi nå de tittare som själva mår dåligt och förhoppningsvis få dem att söka vård. Kanske kan vi, hur högtravande det än låter, bidra till att skapa ett mänskligare samhälle där färre gör sig själva illa.

Med vilken rätt kan medierna blotta enskilda människors liv?

– Frågan har inget självklart svar. Men om vi ska kunna förändra synen på psykisk ohälsa måste alla ha rätt att föra sin egen talan.

”Men medierna måste ta på sig rollen att granska psykologin och inte vara den som driver utvecklingen”

Thomas Johansson, professor vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs universitet, är betydligt mindre entusiastisk över terapikulturen i massmedierna. I sina böcker om psykologi och samhälle, framför allt Makeovermani – om dr Phil, plastikkirurgi och illusionen om det perfekta jaget – går han till angrepp mot att bland annat rådgivning i livsfrågor ges allt större utrymme i massmedierna. Hans kritik gäller dels den uppsjö av självutnämnda experter utan dokumenterad kunskap som förekommer och avsaknaden av en etisk diskussion om vad dessa experter står för och dels psykologiseringen i sig.

– Den bidrar till att flytta fokus från samhället till individnivå. Om alla råd är inriktade på den enskilde missar vi att angripa strukturella felaktigheter i samhället.
Men Thomas Johansson ser också fördelar. Män mår bra av större öppenhet.

– Men medierna måste ta på sig rollen att granska psykologin och inte vara den som driver utvecklingen. Det är paradoxalt att vi har gått från att vara ett land med en kritisk syn på psykologin, till att, utan diskussion om vad som händer när samhället psykologiseras, låta det ske.

Per Westergård är frilansjournalist

”Jag har inget att skämmas för” (En fallbeskrivning)

Scenen är suggestiv. En slingrig sommarväg och en ensam man vid ratten som berättar. Om när botten var nådd och om självmordet som det enda alternativet. 

Tack vare ett samtal, precis i rättan tid som fick honom att ta sig till ett sjukhus, kan Mats Broman i dag berätta om sitt liv. Både som frisk och som sjuk.  

– Att jag är bipolär är inget som jag skäms för. Om jag med min berättelse kan bidra till att andra blir hjälpta får det även mig att må bra. 

När frågan från UR dök upp på en hemsida för bipolära om att berätta om sin sjukdom i ett tv-program tvekade han inte ett ögonblick.  

– Hela hjärtat sa ja. Min filosofi är att ju fler som talar om sjukdomen desto bättre blir det både för oss som är sjuka och för hela samhället. Om vi inte får ge vår version kommer hela den förändrade synen på psykisk ohälsa som är på gång att avstanna. Att lyssna till våra erfarenheter kan aldrig ersättas av en skolbok.  

Mats Broman är medveten om riskerna med att tala öppet, som att han kan få bekymmer när han snart ska söka nytt jobb. 

– Den arbetsgivare som googlar mig kommer att upptäcka att jag är bipolär. Tyvärr har inte samhället nått den mognad att erfarenheten av en psykisk sjukdom kan vara en merit.  

Trots det var och är Mats Broman övertygad om att han har valt rätt och att fördelarna väger tyngre än riskerna. 

– Problem blir inte mindre för att vi gömmer undan dem. Enda chansen till förändring är att några vågar gå före och berätta om det som är svårt. Förhoppningsvis kommer det en dag när det är lika naturligt att prata om sin psykiska sjukdom som om ett benbrott.