Barndomens sår kan läkas

Ett litet barn som blir skrämt eller gravt försummat av sin förälder riskerar att få komplicerade relationer i vuxen ålder. Och sådana relationer leder till ännu mer psykisk smärta. Det blir en ond cirkel som kan vara svår att bryta.

De senaste decennierna har det varit lite omodernt att prata om barndomen som orsak till psykisk ohälsa. Den kognitiva beteendeterapin har riktat fokus bort från tidiga erfarenheter. Istället har man intresserat sig mer för hur man kan lösa problem som finns här och nu.

Den här utvecklingen är förstås positiv på många sätt – Kbt ger bra behandlingsresultat. Men enligt psykoterapeuten Egil Linge, som tillsammans med journalisten Dan Josefsson skrivit Den mörka hemligheten, måste vi inse att barndomen ofta har avgörande betydelse för den smärta vi känner som vuxna.

Utan den insikten finns risken att vi inte förstår varför vi mår dåligt. En sida av oss själva trycks hela tiden tillbaka, men mörkret ligger och lurar och tvingar oss att slösa mycket energi på att tysta ner och döva smärtmonstret.

”Den här boken handlar om upplevelser i barndomen som kan ge känslomässiga sår som är så djupa att de inte slutar blöda ens när vi blivit vuxna.”

Egil Linges och Dan Josefssons förra bok Hemligheten handlade om hur vi som vuxna kan få relationsproblem på grund av otrygga anknytningsmönster. Boken tog upp tre anknytningstyper: trygg, otrygg-undvikande och otrygg-ambivalent.

Men det finns också en fjärde anknytningstyp, desorganiserad anknytning, och det är den som behandlas i Den mörka hemligheten.

Barn med desorganiserad anknytning kan inte hitta fungerande strategier i sitt närhetssökande. De blir stressade och frustrerade eftersom de inte vet hur de ska bete sig i relationen med föräldern.

Desorganiserad anknytning blir följden när två av våra djupt nedärvda beteendesystem krockar: anknytningssystemet som driver oss att springa ”till någon” när vi blir rädda och rädslosystemet som får oss att vilja springa bort ”från något”. Kollapsen uppstår när det är anknytningspersonen själv som hotar eller skrämmer barnet. Barnet vill springa undan från faran, men det drivs samtidigt att söka skydd hos föräldern. Det här ger barnet en kaotisk upplevelse av relationer som riskerar att följa med genom livet.

Inom anknytningsteorin uppskattar man att så många som 15 till 25 procent av befolkningen har den här trasiga typen av anknytning. Den är något överrepresenterad i miljöer med psykosocial belastning, men förekommer överallt.

Missbrukande föräldrar, föräldrar med psykiska sjukdomar, sexuella övergrepp eller misshandel kan vara orsak till desorganiserad anknytning, ofta med psykiska problem i vuxen ålder som resultat. Även separationer – som att en förälder dör eller på annat sätt försvinner ur barnets liv – leder vanligen till obearbetade känslor av stark rädsla.

Andra gånger är sambanden mindre tydliga. Kanske har det funnits en känslomässigt frånkopplad förälder, något som kan vara nog så skrämmande för ett litet barn som upplever hela sin överlevnad vara beroende av förälderns kärleksfulla omhändertagande.

Föräldrar som själva blivit traumatiserade, antingen i tidig barndom eller senare i livet, kan bli känslomässigt avtrubbade och får då svårt att hantera barnets staka känslo-uttryck. Därmed ärver deras barn traumat och anknytningen desorganiseras.

”... det vimlar av människor som bär på så svåra själsliga sår från barndomen att det allvarligt påverkar deras liv som vuxna.”

Många människor är inte medvetna om att de har upplevt smärtsamma saker i sin tidiga barndom. Det behöver inte handla om bortträngda minnen, vanligare är att man känner till vad som har hänt men inte tillmäter det särskilt stor betydelse. Händelserna bagatelliseras och sätts inte in i sitt sammanhang.

Våra första anknytningsrelationer följer oss genom livet och slår till när vi blir kära eller söker närhet. Den som får känslomässig respons som litet barn på både positiva och smärtsamma känslor utvecklar en trygg anknytning. Det lilla barnet speglar sig i förälderns reaktioner och lär sig så småningom att reglera sina känslor så att de inte känner sig uppslukade av dem. Som vuxna blir de här människorna bra på att hantera närhet och avstånd och de kan ofta ha långa och tillfredsställande relationer.

Om vi däremot ofta blev avvisade när vi uttryckte tröstbehov kan vi få en otrygg-undvikande anknytning. Kanske tycker vi då att det känns säkrast att inte ha en längre relation. Eller så aktar vi oss för att ställa för mycket krav på den älskade. Detta kan leda till att vi verkar ointresserade och allför autonoma.

Kom trösten i stället lite sporadiskt har vi kanske utvecklat en otrygg-ambivalent anknytning. Då blir vi lätt ängsliga och klängiga i vuxenrelationer. Genom att kräva att den andra finns tillgänglig känns det som om vi tillgodoser vårt närhetsbehov.

Allt detta går enligt principen ”Det funkade då, alltså borde det funka nu”. Men mönstren ställer tyvärr ofta till det i våra relationer, och om vi vågar utmana dem kommer vi att må bättre.
Alla kan ändra sina anknytningsmönster, de kan till exempel förändras i psykoterapi eller genom andra relationella erfarenheter.

Fallbeskrivning ur boken
Lina skrämmer sin familj med oresonliga vredesutbrott. Särskilt i samband med pms händer det att hon fullständigt tappar kontrollen över sitt humör. Hon söker terapi hos Egil Linge för att få hjälp med sin vrede och berättar vid första sessionen att hon blivit polisanmäld när hon i blint raseri klivit över grannens staket och slängt hans elektriska häcksax i poolen. Vredesutbrottet orsakades av att hon stördes av grannen när hon hade gäster. Nu är hon rädd att förlora sin familj. Hennes man klagar på att hon då och då blir så arg på barnen att hon gör dem rädda.  

I terapin blir det så småningom tydligt att Lina har sår från barndomen som är svåra att läka och som väcks till liv i hennes relationer – både i nära och i mer avlägsna relationer som med grannen. Tyvärr är det också stor risk att hon för vidare sitt trauma till sina barn eftersom hon skrämmer dem med sin vrede och sina oförutsägbara känslokast.