Den enes girighet, den andres snålhet

KRÖNIKA. ”Vi splittar väl lika?”

En gång i min ungdom, hamnade jag i ett sällskap med personer jag inte kände på en lyxkrog i södra Sverige. En av dem kände jag till, i hans egenskap av kulturpersonlighet. Jag använder epitetet utan ironiska undertoner, för att understryka att det var en person med hög status, inte kopplad till pengar.

Anledningen till att jag satt vid samma bord som den celebre och hans entourage var att en kompis hade en roll i en pjäs där även kulturpersonligheten var involverad. När jag öppnade menyn kippade jag efter andan. Priserna låg skyhögt över min studentekonomi så jag valde en enkel pasta carbonara. Kulturpersonligheten och hans hov tog rätter som piggvar och tournedos. De beställde årgångsviner och jag nöjde mig med en stor stark. Stämningen var trevlig, bullrig och inkluderande; samtalet böljade fram och tillbaka längs bordet.

"Han sade det leende, förvillande likt en storvulen gest av generositet"

När det sedan blev dags att betala hade jag precis avslutat min andra starköl som fått räcka hela kvällen medan kulturpersonligheten hunnit med kaffe, cognac och en exklusiv cigarr som han handplockat ur humidoren. Det var när han beställt in och fått notan som han sade det.
– Vi splittar väl lika?

Det var inte ens en retorisk fråga. Han sade det leende, med utbredda armar som en öppen famn, förvillande likt en storvulen gest av generositet. Som vore det en frikostig inbjudan och inte precis det motsatta. Hovet var med på förslaget och jag protesterade inte heller. I dag hade jag gjort det, men jag var yngre då. Jag var inte rädd för att verka fattig. Jag var rädd för att verka snål. För snål är nog det mest oattraktiva man kan vara. Snålhetens antipod är girigheten. Den är en dödssynd. Enligt en ganska färsk Sifo-undersökning är den till och med ettan av dödssynder! Girigheten är offensiv medan snålheten är defensiv. Medan girigheten roffar åt sig suger snålheten liksom in kinderna och håller i plånboken så knogarna vitnar. Man skulle kunna se det som att den enes girighet försätter den andre i snålhet.

Det är inte den fantasisumma jag fick betala för min enkla pasta som upprör mig. Nej, det som stör mig är att den som ätit dyrast, i kraft av sin höga status hade mage att föreslå att splitta notan. Det är en lukrativt använd härskarteknik. Det måste ju utifrån vilken pengamoral som helst vara den som ätit billigast som har rätt att komma med förslaget. Motsatsen är en högst omoralisk handling. Den som är satt i skuld är icke fri, sade Göran Persson. Så sant. Den som betalar andras cigarrer inför hotet att försättas i snålhet är det inte heller.

Per Naroskin är psykolog och psykoterapeut. Han medverkar regelbundet i Spanarna i Sveriges Radio P1. Den här krönikan publicerades först i Modern Psykologi 6/2011.