Därför är Äkta människor kusliga

I dataspel, tecknad film och robottillverkning görs det hela tiden försök att få animerade figurer och robotar att se verklighetstrogna ut.

När en robot känns verklig och ser människolik ut tycker vi om den och läser in känslor i den, trots att det är alldeles tydligt att den inte är levande. På samma sätt kan vi tycka om animerade figurer i tecknad film som har orealistiska proportioner och överdriven mimik. Trots att vi ser att de är konstgjorda, kan vi känslomässigt tycka att de känns trovärdiga. Ju mer mänskliga egenskaper, desto mer sympatiserar vi med figurerna eller robotarna – till en viss gräns.

I strävan efter det intill förväxling människolika stöter utvecklarna nämligen på problem. När robotar och animerade figurer blir för lika levande människor tycker vi att de, i stället för att se verkliga ut, ser obehagligt overkliga ut.

När den tecknade barnfilmen Polarexpressen kom 2004 reagerade många föräldrar med obehag, framför allt på konduktören i filmen som de beskrev som kuslig. Han var gjord efter skådespelaren Tom Hanks. Warner Brothers hade använt specialteknik för att få figurerna att röra sig så likt levande människor som möjligt. Genom att sätta markörer på skådespelarnas ansikten och kroppar och filma rörelserna och mimiken, kan animeringen fånga upp skådespelarnas koordinerade rörelser som de ser ut i verkligheten. Men den ökade realismen gjorde figurerna skrämmande. Senare filmer som har använt samma teknik är Beowulf från 2007 och Tron: Legacy från 2010. Även verklighetstrogna människoliknande robotar, så kallade androider, har väckt samma negativa känslor.

När den människolika roboten helt plötsligt upplevs som en robotlik människa reagerar vi med obehag. Effekten är känd sedan länge. År 1970 beskrevs den av den japanska robotutvecklaren Masahiro Mori i en graf. Grafen beskriver relationen mellan hur människolik en figur är och hur vi känslomässigt upplever den. (Texten fortsätter under bilden.)



Till en början är kopplingen positiv, vi relaterar positivt till det människolika. Den tydliga förändringen, när den positiva känslan byts i en negativ, kallade han på japanska för bukimi no tani. Översatt till engelska blir det the uncanny valley, eftersom brottet på kurvan liknar en dalgång. Den kusliga dalen.

Den kusliga effekten kan även utnyttjas. Det är, enligt många, just den som gör att den animerade figuren Gollum i filmen Sagan om ringen upplevs som så obehaglig.

Masahiro Mori gjorde aldrig några experiment utan förklarade bara problemet teoretiskt. Den fyra decennier gamla teorin har också ifrågasatts mycket genom åren. Fram till 2005 fanns inga studier, och skeptiker hävdade att det bara var pseudovetenskap och ett argument för dem som motsätter sig utvecklingen av verklighetstrogna filmfigurer och robotar. Karl MacDorman är professor i människa–datorinteraktion vid Indiana university, USA. Han var en av de första som började forska om fenomenet och har fortsatt sedan dess. I hans studier fanns vetenskapligt stöd för att den hypotetiska kusliga dalen existerar.

Enligt Karl MacDorman ökar våra förväntningar på verklighetstrogna egenskaper ju mer verklighetstrogen en figur är. Men han tycker inte att Moris enkla graf över den kusliga dalen stämmer, den som säger att människor uppfattar de mer omänskliga robotarna mer positivt än de människoliknande. Sambandet är inte så enkelt.
– Den kusliga upplevelsen är inte en direkt effekt av hur människolikt någonting är utan snarare resultat av att vi får intryck som skiljer sig starkt från varandra: några är tydligt konstgjorda, andra känns verkliga, säger han.

"När robotar och animerade figurer blir för lika levande människor tycker vi att de, i stället för att se verkliga ut, ser obehagligt overkliga ut."

Masahiro Mori berörde den här misspassningen mellan olika sinnesuttryck teoretiskt när han jämförde med upplevelsen av att ta i en handprotes, som ser verklig ut men är kall och stel. Trots att man vet att det inte är en riktig hand, kan den kännas obehaglig. 

Karl MacDorman har i sin forskning bland annat visat att när olika visuella intryck inte matchar kan de ge en kuslig effekt. Om exempelvis ett ansikte är naturtroget i blick och hy, men proportionerna och avståndet mellan ögonen är för stora, ger detta ett obehagligt intryck. Nu senast har han visat att också hörselintrycken är viktiga. En robot med människoröst eller en människa med syntetisk röst upplevs båda som konstigare än en robot med syntetisk röst eller en människa med mänsklig röst.

Det finns flera förklaringsmodeller till varför vi reagerar negativt på realistiskt konstgjorda figurer. Som att det är socialt betingat eller att det sätter i gång existentiella känslor som har med döden att göra.

Men andra anser att det är en medfödd biologisk reaktion. När människor ser avvikande ut, till exempel rör sig annorlunda eller om ansiktet är blekt eller flammigt, reagerar vi. Den biologiska förklaringen är att vi ska reagera starkt om någon ser sjuk eller död ut, för att på så sätt undvika smittsamma sjukdomar.

Ytterligare en biologisk förklaring till att vi reagerar på det avvikande är det sexuella urvalet. Det gäller att undvika att attraheras av en partner som inte är livsduglig. Det som vi anser vara estetiskt, som symmetri och mjuka rörelser, kan många gånger kopplas till god hälsa.

Så glansen i blicken, små skiftningar i hudfärgen, mimiken och kroppsrörelserna ger viktiga signaler att reagera på. Om något känns onaturligt kan det inge avsmak eller skapa rädsla.

Nu får teorierna om att det är en medfödd och biologisk effekt stöd. Forskare vid Princeton university i USA har visat att även apor reagerar negativt på realistiska konstgjorda apansikten.
– Försöken visar att uncanny valley-effekten inte är något unikt för människor och att de evolutionära hypoteserna håller, säger Asif Ghazanfar, professor i psykologi, som har gjort studien.

Fem långsvansade makaker fick se tre olika bilder som föreställde en overklig animering, en realistisk animering och en riktig apa.  Forskarna studerade hur ofta och hur länge aporna tittade på bilderna.
Aporna tittade längre på bilderna av de overkliga och de riktiga aporna, och kortare på de realistiskt konstgjorda aporna. När bilden var rörlig var effekten starkare. Ljuden var desamma i alla sekvenser, tagna från en autentisk film med en riktig apas ljud.

Försöken visade däremot inte om aporna kände rädsla eller avsmak inför den realistiska animeringen.
– Nästa steg är att undersöka varför aporna undviker att titta på de realistiska animerade bilderna. Genom att undersöka hur kroppen reagerar kan man dra slutsatser om vad aporna känner, säger Asif Ghazanfar.

Rörliga bilder ger starkare effekt än stillbilder. Det var något som Masahiro Mori förutsåg redan på 1970-talet. Han jämförde den mest obehagliga stillbilden med ett lik och den mest obehagliga rörliga roboten med en zombie.

Jessica Lindblom är universitetslektor i kognitionsvetenskap vid Högskolan i Skövde och har forskat om interaktion mellan människa och maskin. Enligt henne kan det vara just rörelserna, eller bristen på rörelse, hos en robot som känns sjukligt eller onaturligt. Som exempel nämner hon en robot i Japan, som var en kopia av en känd programledare. Den var väldigt lik honom, men upplevdes som konstig.
– Den satt för stilla. Människor sitter inte helt stilla, säger Jessica Lindblom.

Jessica Lindblom tror att en del av den fysiologiska förklaringen står att finna i våra spegelneuroner. Spegelneuronerna aktiveras av både våra egna och andras rörelser. När vi ser en handling reagerar hjärnan som om vi skulle göra den själv: om någon greppar en kopp så aktiveras spegelneuronerna i hjärnan, som om vi greppade koppen själva.

– Men spegelneuronerna reagerar bara på rörelser hos levande varelser. Man har i försök sett att apor till exempel inte reagerar när en robotarm gör en viss rörelse. Men efter viss träning kan apan reagera på icke-biologiska rörelser.

I Japan pågår robotutvecklingen för fullt. Hushållsrobotar är tänkta att hjälpa till i hemmen i framtiden. En stor del av utvecklingen handlar om att skapa androider, människolika robotar, men Jessica Lindblom tror inte att det är rätt väg att gå. När robotar ser människolika ut skapas förväntningar på att de även är människolika ur ett kognitivt och socialt perspektiv.

– Robotar kan inte leva upp till de verklighetskrav vi ställer på dem, vad jag kan se. Det är inte den optimala lösningen med den teknik vi har i dag.

Jessica Lindblom tror snarare på de robotutvecklare som gör robotarna överdrivet onaturliga, som karikatyrer av söta barn med stora ögon, för att undvika att ge den kusliga känslan. Många hushållsrobotar som utvecklas i dag har också vitlackat skal, stora ögon och ingen mun.

"Jessica Lindblom tror snarare på de robotutvecklare som gör robotarna överdrivet onaturliga, som karikatyrer av söta barn med stora ögon, för att undvika att ge den kusliga känslan."

Tatsuya Matsui är robotutvecklare i Japan, och han menar också att robotar i dag inte är tillräckligt intelligenta för att kunna härma vuxna människor fullt ut. Han arbetar snarare för att hans robotar ska hitta just de rörelser som tilltalar oss. Hans företag Flower robotics har bland annat utvecklat mannekäng-androider som kan användas för att visa upp kläder och smycken. Robotarna är uppbyggda av en torso med rörliga armar och ett rörligt huvud utan ansikte.

För att undvika att väcka obehag och snarare lära sig att vara behaglig, laborerar roboten med de inprogrammerade rörelserna samtidigt som den registrerar åskådarnas reaktioner. Om människor ler och ser gillande på en viss rörelse vid en viss tidpunkt på dagen, så använder roboten den rörelsen igen vid samma tid nästa dag.

Tatsuya Matsuis karismatiska skyltdockerobotar används bland annat av designermärken som Louis Vuitton och Marc Jacobs.

Professor Karl McDorman har en annan syn på framtidens robotar.
– Det är inte fråga ”om” utan ”när” vi passerar gränsen för det kusliga, men om vi inte gör robotarna människolika så kan de aldrig upplevas som annat än onaturliga, säger han.

Själv tycker han att androider med överdrivna drag är de som är riktigt kusliga. Den extremt människolika androiden Q1Expo , som han själv har varit med att programmera, tycker han däremot har passerat gränsen för det mest obehagliga.
– Nu gäller det bara att med hjälp av fler försök hitta vilka detaljer som skapar obehagskänslor och att förfina dem. Särskilt inom filmen har man kommit väldigt långt. Se bara på animeringen av den extremt gamle Brad Pitt i filmen Benjamin Buttons otroliga liv, säger han.

Anna Sandström är vetenskapsjournalist och etolog. En tidigare version av den här artikeln publicerades i Modern Psykologi 3/2011.

Äkta människor sänds söndagar kl. 21.00 i SVT1 och SVT Play.