Är det nödvändigt att förlåta?

Det finns oläkta sår i alla familjer – konflikter, händelser som aldrig retts ut och som ingen talar om. De ligger där som en dov underström vid middagar och högtider men kommer aldrig upp till ytan. Man skjuter upp och tänker, det där får vi ta sedan. Men så en dag gör döden sig påmind. Plötsligt är det nu eller aldrig. Nu eller – inte alls.

Förlåtelse och försoning har inte varit något särskilt populärt ämne inom forskningen, varken den psykologiska eller medicinska. Men de senaste åren, inte minst i skuggan av 11 september, har forskningen tagit fart. Numera har till exempel Stanford university sitt eget Forgiveness project där man bland annat utformat metoder för att lära människor att förlåta varandra.

Att leva med outtalade konflikter, och allt vad det innebär av aggressivitet, bitterhet och sorg vet man i dag påverkar relationer, hälsa och den allmänna prestationsförmågan. Att rensa luften och försonas å andra sidan har visat sig ge effekt på både kropp och psyke.

"Att rensa luften och försonas har visat sig ge effekt på både kropp och psyke."

När spänningen släpper går blodtrycket och hjärtfrekvensen ner, immunförsvaret förstärks, musklerna slappnar av och smärttröskeln höjs. Och kanske mest intressant av allt, den försonade har lättare att fokusera och koncentrera sig.

Förlåtelse, säger forskarna, är livsviktigt.

Solveig Hultkvist är kurator på Stockholms sjukhem, ett hospice dit människor kommer för att vistas en kort tid och sedan dö. Och för henne är det vardag att hjälpa människor att hela sina relationer.
– Döden, säger hon, ställer allt på ända. När kroppen och psyket inte orkar hålla försvaren uppe så är det många gånger som att öppna en fullproppad garderob – allt ramlar ut.

Solveig Hultkvist berättar om mamman som inte sett sin vuxna son på flera år och som ber Solveig att ringa och be honom komma. Och om mannen som varit otrogen och som nu vill få sin sjuka kvinnas förlåtelse. Och om pappan som en dag inser hur smärtsamt det måste ha varit för sonen att det tog så lång tid för honom att acceptera att hans son var bög.

– Det är, säger Solveig Hultkvist, som om döden gör oss modigare. Eller också är det så att när vi vet att det inte längre finns några marginaler så blir behovet av att försonas större än rädslan för den smärta som det kommer att innebära.

Det första steget på försoningens väg är att över huvud taget våga erkänna att där finns något som måste processas. Det kan vara nog så svårt.

I en undersökning visade det sig att 94 procent av amerikanerna tyckte att det var viktigt att förlåta, men bara 48 procent hade försökt.

Och Ron Kraybill, som länge har arbetat som fredsmäklare för FN, menar att det inte är så konstigt. Att dra sig tillbaka när man blivit sårad är en naturlig åtgärd. Forskningen visar att många människor till exempel tror att man blir försvagad om man visar att man är sårad. Ilskan och bitterheten uppfattas som ett skydd. Motståndet mot försoning  kan också vara ett slags straff. Att då närma sig den man är arg på känns som ett nederlag.

Steg två på försoningens väg är att våga känna smärtan, oavsett om det är man själv som har gjort något man ångrar eller om man känner sig sviken av någon annan.
– Det är inte minst det här som jag tror att vi friska många gånger flyr ifrån, säger Solveig Hultkvist, men för de flesta som ska dö är existentiell smärta en ”naturlig” del av det korta liv som de har kvar. Därför kan det vara lättare för dem att våga känna lite till.

Steg tre är kanske det svåraste, att bestämma sig för att det är dags att möta det mörka.

"När deltagarna släpper sitt försvar och försonas med det svåra blir det lättare att sova, koncentrationen blir bättre, depressioner släpper taget och glädjen kommer tillbaka."

I USA har Porter Storey utarbetat försoningsstrategier för döende och vid Stanford har Frederic Luskin skapat en förlåtelsepedagogik som lär människor att närma sig varandra. Och effekterna är tydliga, enligt flera forskare. När deltagarna släpper sitt försvar och försonas med det svåra blir det lättare att sova, koncentrationen blir bättre, depressioner släpper taget och glädjen kommer tillbaka.
– Försoningens effekter är tydliga också på Stockholms sjukhem, berättar Solveig Hultkvist, försoning skapar ett lugn som får både fysiska och psykiska effekter, både på döende och anhöriga.

För döende patienter kan det handla om att bearbeta något i deras egen historia. Flykten till Sverige, en förälder som försvunnit, våldtäkt eller missade möjligheter. Men många gånger handlar det om familjen. Om barn som inte fått vad de behöver, föräldrar som känner sig svikna, syskonkonkurrens och hemligheter.
– Många gör ett slags livsbokslut den sista tiden, säger Solveig Hultkvist, och det innebär att man måste gå igenom allt det som varit, försöka avsluta det oavslutade.

Så är det då dags för det där känsliga mötet, sannings­ögonblicket. Hur går det till?
– Vissa familjer har rena uppgörelser, känslosamma processer med hårda och varma ord. Hos andra är det mer trevande, nästan omärkligt. Ett vuxet barn kan göra en association eller berätta en mer eller mindre konkret dröm för sin döende förälder, ett slags förtäckta frågor. I bästa fall förstår föräldern och svarar lika symboliskt men tydligt.

Vad händer när den där försoningen inträder?
– Att se en mamma eller pappa och deras barn mötas, kanske krama varandra för första gången på många år, är en stark, nästan religiös upplevelse, säger Solveig Hultkvist.

Men hinner de verkligen reda ut allting, många gånger har era patienter så kort tid kvar?
– Nej, det gör de förstås inte, men det behövs inte alltid.

"Om en förälder i ord eller handling uttrycker ”Jag förstår att jag visat dig för lite kärlek, men jag vill göra det nu”, så kan det räcka."

Försoning och förlåtelse i dödens närhet handlar i stället ofta om ett ömsesidigt erkännande av varandras upplevelser. Om en förälder i ord eller handling uttrycker ”Jag förstår att jag visat dig för lite kärlek, men jag vill göra det nu”, eller tittar på sitt vuxna barn kanske en enda gång med den där varma föräldrablicken, så kan det räcka.

Solveig Hultkvist säger att det är just det där erkännandet som ofta ligger under konflikten mellan barn och föräldrar. Alla vill så förtvivlat gärna bli sedda av mamma och pappa.
– När de vuxna barnen kommer hit så kan jag nästan se hur små de egentligen är under kostymer och dräkter. Och ju sämre relation de haft, desto ihärdigare är barnen med att vara här den sista tiden.

Och så berättar hon om mannen vars mamma supit bort både sitt eget liv och hans barndom och hur förvånad han själv var att han ändå satt där dag efter dag vid hennes dödsbädd:
”Varför gör jag det här? Jag har ju inte fått någonting av henne?”, frågade han Solveig Hultkvist.
”Nä, just därför är du här”, sa hon, ”för att försöka få något nu.”

Men alla når väl inte varandra?
– Nej, den som hårdnackat vägrat gå i närkontakt med sig själv och andra i hela sitt liv kan också ibland hålla emot in i det sista och dö utan att saker och ting retts ut.

Men vad gör man då?
– För den som dör är det förstås, vad vi vet, kört. Men de levande behöver inte avsluta relationen bara för att den andra är död. De har tid att förlåta och försonas.

Hur menar du då?
– Jag brukar uppmana de anhöriga till att hålla kvar de döda. Fortsätt att umgås med dem, brukar jag säga.

Nej, Solveig Hultkvist är verkligen inte spiritist, men hon är övertygad om att relationer kan utvecklas även om den andra inte aktivt kan vara med. Det går att försonas genom en egen inre process. Och det är också vad Stanford­forskarna har upptäckt på sina kurser. Förlåtelse handlar mycket om inställning, om att släppa gamla föreställningar.
– Människor gör på lite olika sätt, berättar Solveig Hultkvist, men man kan till exempel skriva brev, prata högt med den som har dött, måla en bild som beskriver det man känner. Många har också övergångsobjekt – precis som små barn som har nallebjörnar så sover de i pappas tröja, använder mammas plånbok, bär omkring på bilder eller små saker som tillhört deras barn.

Det är inte den så kallade sorgeprocessen hon talar om, utan just aktiv konflikthantering.
– Varför skulle man inte kunna skälla ut en död förälder eller make?
Och med tiden byts ilskan och sorgen många gånger ut mot både förståelse och förlåtelse som gör att man kan försonas med den som har dött utan att den andra ville eller kunde hjälpa till.

Fungerar det här också när man förlorat någon under så dramatiska omständigheter som massakern i Norge?
– Det är förstås mycket svårt. Här är det ju inte barnen man ska försonas med, utan deras öde. Först förmörkas bilden av det som hände, deras dödsskräck den där sista timmen. Men sakta så brukar glädjen ta över, glädjen över att ha haft sitt barn, över allt som var bra, över det goda liv som de levde före Utøya.

Solveig Hultkvist talar om olika lager av förlåtelse. För att verklig försoning ska komma till stånd måste både hjärtat och hjärnan vara med. Man måste förstå vad det var som hände, acceptera sin egen och den andras smärta, och mötas mitt i allt detta.

Men går det att förlåta allting?
– Nej, inte förlåta, men införliva.

Och så berättar hon att ibland kan livsbokslutet till en början framkalla stor smärta.

De döende ser sina brister, sina kraschade drömmar, det de har fått och det de aldrig fick, det de har gett och det de förvägrat andra. Först sörjer många sina förlorade möjligheter, men så kan en annan känsla inträda, en som är djupare, med längre perspektiv. Solveig Hultkvist kan inte riktigt förklara, men det är som om den svårt sjuka kan se på sig själv med ett slags urmoderlig kärlek: du gjorde så gott du kunde. Hon försonas med sig själv och sitt öde.

Ann Lagerström är journalist och författare