Lärandet kan (liksom kärleken) vara omtumlande

KRÖNIKA. Visst finns det likheter mellan lärande och kärlek.

Båda pågår ständigt i våra liv, vare sig vi vill eller inte. Vi har alla erfarenheter och åsikter, och vi generaliserar ofta skamlöst utifrån oss själva. (Jag kan inte räkna de gånger jag hört kolleger, med höga krav på evidens i sin forskning, sorglöst förklara att de aldrig uppskattade exempelvis seminarier, och att det därför måste vara en värdelös undervisningsform.)

Lärandet kan, liksom kärleken, vara omtumlande. Av och till lär vi oss något som vi tycker förändrar allt och gör världen ny, som en färsk kärlek.

Lärandet, liksom kärleken, definierar oss. Jag är det jag kan och vet – konsertviolinist eller mjölkbonde. Jag kan också säga att jag blir till i mina relationer.

"Ofta minns vi sådant som vi inte har planerat att minnas. På samma sätt blir vi förälskade i personer som vi inte tänkt att vi skulle bli kära i."

Lärandet är, liksom kärleken, svårstyrt och oförutsebart. Ofta minns vi sådant som vi inte har planerat att minnas och glömmer det vi inte planerat att glömma. På samma sätt blir vi förälskade i personer som vi inte tänkt att vi skulle bli kära i eller slutar tycka om den vi trodde att vi skulle älska livet ut.

Lärandet, är liksom kärleken, svårdefinierat. I våra försök att nagla fast det i en begreppsram blir vi lätt osams med dem som föredrar ett annat perspektiv.

Ändå är grundprinciperna så enkla: vi tillhör en social art med stor minneskapacitet. Som alla sociala arter binds vi till varandra genom våra känslor, och vi använder minnet för att navigera i livet.
Vi ställer ständiga frågor, får ständiga svar. Kan jag klättra upp här? Behöver jag kunna det här? Vad händer om jag retar killen i röda mössan? Hjärnan noterar positiva och negativa utfall och magasinerar kunskapen för att i framtiden kunna agera klokt.

Intressant nog är det först under de senaste 30 åren som vi har börjat få grepp om hur vårt minne är uppbyggt. Vi har lokaliserat arbetsminne och långtidsminne, vi talar om semantiskt, motoriskt eller autobiografiskt minne, och vi kan undersöka dem var för sig.

Det är lysande! Jag hoppas att kunskapen om lärandets neuropsykologi kommer att rensa upp i floran av pedagogiska metoder, tekniker och ideologier.

Jag ser fram emot att framtidens elever och studenter ska slippa pedagogiska irrgångar på samma sätt som den som opereras slipper kirurgiska irrgångar ifall kirurgen kan sin anatomi.

Samtidigt är det nog med lärandet som med kärleken: vi vill överraska oss själva och andra ibland. Men vi behöver inte vara rädda för att minnesforskarna ska ta ifrån oss detta, tvärtom!

Åsa Nilsonne är professor i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet, legitimerad psykoterapeut och författare .