Åsa Nilsonne

Häromdagen kom jag förbi en lekplats där en man och en kvinna gungade var sitt barn i tvåårsåldern.

Det är mannen som får mig att bromsa upp, dröja mig kvar. Han är lång, mörk, han har en liten mustasch, och han verkar ha roligt. Gungan svänger mot honom, han drar tillbaka armarna teatraliskt som om han nästan blir lite rädd. Sedan skrattar han, det var bara på skoj, och så hoppar fram och ger gungan fart igen.

Den lilla flickan ler, hon är fångad i hans blick, av hans uppmärksamhet. Nästa gång överraskar han med att putta på hennes knän i stället för på sidan av gungan.

Hon skrattar förtjust, ljudet pärlar över oss som står i närheten. När gungan kommer tillbaka verkar han vara på väg att putta på knäna igen, men ändrar sig i sista ögonblicket och lägger i stället händerna på kanten av gungan.

Den lilla skriker av skratt, hon slänger huvudet bakåt, följer med i gungans rytm. Mannen skrattar med.

I gungan intill slokar en liten pojke. Mamman, eller kanske barnflickan, trycker också tillbaka gungan med jämna mellanrum, men hennes blick är förlorad i fjärran, hennes kropp saknar energi. Hon har tråkigt, men hon gör sin plikt. Barnet hänger passivt i den lilla stolen och åker av och an, han verkar lika uppgiven som hon.

Jag känner mig som en mänsklig magnetkamera där jag står. Jag tycker mig ser hur den lilla flickans hjärna aktiveras – hur hennes basala ganglier styr hennes rytmiska medrörelser i gungan, hur hennes glädje aktiverar och binder samman de delar av hjärnan som nu samarbetar, hur hennes sociala emotioner förfinas. Våra hjärnor är skapta för att formas av sin miljö, av sina upplevelser, och det är detta jag ser, där på lekplatsen.

Barnen på gungorna pendlar av och an – det är nu det bestäms vilka synapser som ska bli kvar och vilka som ska läggas ner. Det är nu neuronen kopplas samman i de nätverk som sedan ska styras deras interaktioner med sig själva och andra och livet självt.

Jag ser framför mig hur den lilla flickans tillitsfulla, uppmärksamma och förväntansfulla blick kommer att vändas mot omvärlden i olika skeden av hennes liv. Jag ser hur hon för vidare gåvan som hennes far (om han nu är hennes far) har skänkt henne, gåvan som byggts in i hennes hjärna som en skatt av synapser och aktiverade banor.

Och jag undrar hur kvinnan som står intill kan undgå att inspireras, hur hon kan motstå tillfället att själv få skratta tillsammans med sitt lilla barn.

Åsa Nilsonne är professor i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet, legitimerad psykoterapeut och författare.