Stärk nej-muskeln

Maten står på bordet. Familjens alla medlemmar samlas, slår sig ner, grytans lock lyfts av och … tvååringen bryter ihop. ”Blä, va äckligt! Jag vill ha pannkakor i stället! Dumma pappa!”

I stort sett alla föräldrar har upplevt den krävande, tröttsamma, snudd på outhärdliga trotsåldern, en period som dessutom återkommer med jämna mellanrum allt eftersom barnet utvecklas (vi har trotsåldrar hela sju gånger under första levnadsåret, därefter kommer trotsperioder i 2–3-årsåldern, 4-årsåldern, 6-årsåldern, 9-årsåldern och 12-årsåldern och jepp, även vuxna har sina trotsperioder).

Att det finns en stor frustration runt trotsåldern är uppenbart. På psykologiguiden. se, där psykologer svarar på frågor, tillhör frågor om trotsåldern de allra vanligaste.

Men trotsåldrarna är inga obetydliga perioder i ett barns liv. Tvärtom är det just då de utvecklas och mognar som mest. De gränser som en tvååring testar har stor betydelse för hur han eller hon sedan kommer att må som vuxen – och hur han eller hon sätter gränser gentemot andra.

William Ury, känd amerikansk konflikthanterare, som skrivit boken Vägen till ja och Lär dig säga nej, menar att vi i dagens valfrihetssamhälle verkligen måste lära oss att säga nej. Eftersom antalet beslut är fler än någonsin, i privatlivet och på jobbet, är nejet nödvändigt för att vi inte ska bränna ut oss. Han beskriver det som att människor har en nej-muskel och en jamuskel. Ja-muskeln är ständigt under utveckling, medan vår nej-muskel är förslappad, en förslappning som börjar under trotsåldern, då föräldrarna reagerar negativt på vårt starka nej, menar William Ury.

Malin Alfvén är föräldrapsykolog och författare till Trotsboken, som i vår kommer i nytryck. Hon menar att barnen behöver ett nej från sina föräldrar.

– Ett barn måste anpassa sig till samhället också, och det är föräldrarnas jobb att förklara för barnen hur världen fungerar och att det inte alltid är barnen som bestämmer, de vuxna bestämmer också, säger hon.

En ett-åring måste förstå att han eller hon inte får springa rakt ut i gatan, och en tvååring att det inte är okej att bita sina dagiskompisar.

– Under den värsta perioden av två-årstrotset är det vanligt med små konflikter var tredje, fjärde minut, många gånger sådant vi inte ens tänker på, och tre, fyra gånger i timmen kan det bli riktigt ordentliga konflikter. Det gäller inte alla barn, men många.

Två-årstrotset börjar med att barnet inser att de inte styr och ställer över mamma och pappa och resten av världen och att det inte är de som får solen att gå upp. De upplever att de har tappat den kontroll de tidigare hade. Det får hjärnan att börja gå på högvarv.

– Typiskt för trots är att barnet säger nej till allting, gråter mycket, vill bestämma och trasslar med mat och sömn, säger Malin Alfvén.

Att som förälder bli arg är mänskligt – men också nödvändigt, menar hon.

– Föräldrar behöver bli arga ibland. Barn ska lära sig att vi alla har de här känslorna, ilska, sorg, glädje, och att vi ska använda dem – fast på ett konstruktivt sätt.

För många slår det dåliga samvetet till direkt, blandat med en rädsla att föräldrailskan skadar barnet. Men det dåliga samvetet hos dagens föräldrar är ofta överdrivet, menar Malin Alfvén, och säger att det inte ligger något skadligt i att skrika ibland när man blir arg. Bara man pratar om det efteråt, när allt lugnat ner sig, och förklarar varför.

– Och är man rädd att bli så arg att man vill slå, så går man därifrån.

De flesta trotssituationer inträffar i övergångssituationer i vardagen, när barnen ska hämtas eller när man precis kommit hem. Och, så klart, när alla är hungriga och trötta.

– Det är ju en klassisk situation, att barnen börjar vråla så fort man kommit innanför dörren. Då har de varit duktiga och skärpt sig på dagis eller i skolan hela dagen, och så äntligen är de hemma och kan få ur sig allt som de har samlat på sig. Det gäller ju oss vuxna också.

"Att vara konsekvent är inte alltid hållbart, vi måste göra undantag när det är som värst."

Att det är just mamma och pappa som får ta den största smällen, är naturligt och egentligen en kärleksförklaring.

– I ett bra föräldraskap, där man älskar varandra, är det meningen att trotset ska gå ut över mamma och pappa. Man testar dem som man litar på, säger Malin Alfvén.

I en familj behöver alla utrymme, även de vuxna, för att orka. Därför är det bra att ha strategier förberedda, att plocka fram tankar som gör att vi klarar de tuffa situationerna bättre. Som att förbereda sig innan, försöka tänka ”Det kommer att vara jobbigt när vi kommit in i hallen”, eller ”Barnet trotsar mig mest eftersom det känner sig säkrast med mig”. Andra strategier kan vara att skoja, göra tvärtemot vad man brukar, eller kompromissa och förhandla.

– Det gäller också att välja sina strider. Att vara konsekvent är inte alltid hållbart, vi måste göra undantag när det är som värst. Kanske är det okej att äta framför tv:n för en gångs skull, för att få lite lugn och ro. Alla familjemedlemmar måste få ha det mysigt och slippa bråk hela tiden.

Ett annat knep är att fråga barnen: ”Nu har vi bråkat om middagen varenda dag, jag orkar inte mer, hjälp mig – vad ska vi göra?” Även små barn kan komma med lösningar.

Malin Alfvén tycker att myter om och den mediala bilden av familjer, som är lyckliga och konfliktfria jämt, gör det svårare att inse och acceptera att vi måste ha konflikter med våra barn.

Vad som däremot inte är särskilt bra för barnen, är att som förälder undvika konflikten genom att säga ja till allting.

– Att ständigt säga ja är förödande. Barnen måste få lära sig hur världen ser ut, menar Malin Alfvén.

Kanske kan man säga att föräldrar med starka nej-muskler stärker sina barns nej-muskel så att barnen kan sätta nödvändiga gränser mot resten av världen när de blivit större.