Skärpning pojkföräldrar

Varför blir människor kriminella? På 1970-talet talades det om det sociala arvet, på 1980-talet pekade man på att många värstingar vuxit upp utan manliga förebilder, på 1990-talet användes invandringen som förklaringsmodell och 2000-talet har varit de neuropsykiatriska diagnosernas tidsålder, som asperger och adhd.

– Egentligen har inget fungerat som förklaring. Det funkar inte att stigmatisera folk, för vad ska du göra åt att du är underklass, invandrare, skilsmässobarn eller har en neuropsykiatrisk diagnos? Dessutom stämmer det inte – invandrare som har mycket pengar begår inte brott, inte heller någon med adhd som vuxit upp med välutbildade föräldrar. Den enda gemensamma nämnaren är att de är pojkar. Inte heller det är så mycket att göra något åt, men att tala om det innebär åtminstone inget politiskt förtryck, säger Sven Granath, som forskar om våldsbrottslighet på Brottsförebyggande rådet.

Han misstänker att orsaken till att vi inte hittar en förklaring helt enkelt är att en pojke blir kriminell genom ett samspel av flera faktorer.

– Men en viktig förklaring finns i skillnaderna mellan hur pojkar och flickor uppfostras. Över huvud taget uppfostras pojkar mer till handling, medan flickor mer uppfostras till omvårdnad. Pojkar lär sig också att lösa konflikter med våld. Det är inte bara mamma, pappa och läraren som lär barnet, utan också populärkultur, historia, glorifiering av män i krig och poliser som står för ”det goda våldet”. Det finns ett slags förväntan om att du som man ska göra så här, säger Sven Granath.

Pojkar får ett värde genom att prestera på ett annat sätt än flickor. Pojkar fostras till att skaffa sig makt, medan flickors värde uppnås genom att de uppför sig ordentligt. Många pojkar går det också bra för, menar Sven Granath. De blir företagsledare, elitidrottsmän, toppolitiker och mycket annat. Pojkar förstår detta snabbt. De ser att de sportevenemang som gäller är de där män ingår, de ser vilka som bestämmer och vilka som har störst ekonomiska tillgångar.

– Därför blir det väldigt jobbigt för vissa att upptäcka att de själva inte har någon makt, vare sig ekonomiskt eller i relation till kvinnan de lever med. Frustrationen som uppstår kan leda till allt från kvinnovåld till bankrån, säger Sven Granath.

Forskning visar att pojkar stängs ute från intimitet mycket tidigare än flickor, särskilt från andra män. Pappor och mammor har ofta en större distans mellan sig och sonen än mellan sig och dottern. När en pojke gråter säger man att han är arg, medan en gråtande flicka är ledsen. Den känslomässiga utsattheten gör också pojkar mer otrygga och frustrerade.

– Pojkar som sedan beter sig illa ses som ett hot, och det synsättet blir självuppfyllan de: pojken blir mer hotfull när han förväntas vara det, säger Sven Granath.

Kan man redan på dagis se vilka som kommer att begå brott?

– Visst kan man upptäcka pojkar som befinner sig i riskgruppen. Man hör ofta folk säga: ”Jaså, han hamnade i fängelse, ja, han var jäkligt jobbig, gapig och hård redan på dagis”. Samtidigt finns ju väldigt många barn man kunde ha sagt detsamma om som inte sitter i fängelse, säger Sven Granath.

Det är alltså mycket som samspelar, en kombination av psykiska och reella faktorer, som vilket umgänge pojken har, hur det går i skolan, vilken miljö han hamnar i som vuxen, och det är stor skillnad mellan olika samhällsklasser. Visst förekommer adhd och asperger bland många fängelsekunder, men de kommer ofta från hem där föräldrarna har låg utbildning och liten inkomst.

Finns det en biologisk förklaring?

– Vi har historiskt sett tenderat att övervärdera biologiska skillnader, inte bara mellan män och kvinnor utan också mellan olika typer av människor. Tänk på allt tal om skallformer och täthet mellan ögonen. Samtidigt finns vissa biologiska faktorer som inte går att bortse från, som att män har högre halt testosteron, som sägs vara ett aggressivt hormon. Och att kvinnor kan föda barn. Att bära barn tror jag psykologiskt har ganska stor betydelse. Män måste skaffa sig existensberättigande på något sätt, säger Sven Granath.

– Men vi är också väldigt förtjusta i det här med olikheter, det gör oss oroliga för att våra pojkar ska framstå som konstiga om de inte beter sig som pojkar ”ska”. Både män och kvinnor, pappor och mammor är måna om att vårda heterosexualiteten, för att deras barn ska bli populära som partner i framtiden. Fast jag tror att risken är liten, det går ganska bra för män med kvinnliga perspektiv på dagens dejtingmarknad, säger Sven Granath.

INGEMAR GENS ÄR jämställdhetsexpert och författare till Myten om det motsatta könet. Han blev uppmärksammad när han startade de första svenska dagisen med genuspedagogik (Tittmyran och Björntomten i Gävle). Det visade sig att de som förstärkte könsrollerna hos barnen i förskolan var personalen. Pojkar fick korta uppmaningar och order och fick berätta om prestationer, medan flickor fick göra långa utläggningar om känslor och upplevelser.

Ingemar Gens tycker att uppfostran till man handlar om att få pojkar att anpassa sig i det hierarkiska systemet. Många lekar som pojkar leker, som ”Herre på täppan”, går ut på att ha makt och kontroll.

– Det handlar om att bevaka territorium och hålla hårt i statusleksaker, säger han. Ofta förmedlar vi omedvetet signaler och förväntningar.

– Alla vet vad en ”riktig flicka” eller en ”riktig pojke” innebär. Folk är övertygade om att motsatserna finns. Inga studier tycks kunna ta död på dem. Det fungerar ungefär på samma sätt som när man trodde att jorden var platt. Det var inget folk trodde – de visste det, säger han.

Den förälder eller pedagog som tycker att biologin förutbestämmer – exempelvis att män är mer aggressiva eftersom de har mer testosteron – tenderar också att tillåta, ja, till och med uppmana till bråk, boxning och brottning mellan pojkar.

– I skolor där man har nolltolerans mot våld, blir ju pojkar också män, eller hur? Fast mer omtänksamma sådana. Därför är det väldigt svårt att hävda att män av naturen är mer aggressiva, resonerar Ingemar Gens. Föreställningen om det motsatta könet existerar alltså, menar Ingemar Gens. Vad det ena könet än gör, förväntas det andra göra tvärtom. Den föreställningen gör att vi, trots att alla stött på aggressiva kvinnor, uppfattar dem som undantag, eftersom kvinnor ”ska” vara empatiska och män aggressiva. Att män begår fler brott än kvinnor hänger ihop med den förväntan om aggressivitet och överläge som många har på pojkar.

– I samma ögonblick en pojke föds, tillskrivs han makt, menar Ingemar Gens. Pojkar fostras sedan in i hierarkiskt tänkande, medan flickor uppmuntras att ha ett mycket mer jämlikt förhållande till varandra.

– En oerhört viktig del i uppfostran av en pojke består i att låta honom tänja på gränserna. En ”riktig man” förväntas ständigt vara på gränsen för det tillåtna för att bli framgångsrik, säger Ingemar Gens.

Föräldrar till pojkar som utsätts för våld i skolan eller på dagis, uppmuntrar ofta sina söner att slå tillbaka i självförsvar, eftersom det är legitimt för pojkar och män att ägna sig åt viss sorts våld, så kallat gentlemannavåld.

– Men gentlemannavåld finns inte, det vet alla som varit i slagsmål. I stället borde pojkföräldrarna säga: ”Spring, för det gör ont att få stryk, och slagsmål leder aldrig till något gott.”

Ingemar Gens menar att lagstiftningen går ut på att reglera manliga excesser, och det baserar sig i praktiken på idén att män inte ska – eller ens kan – ta ansvar för sig själva eller andra.

– Förväntan är en väldigt stark kraft. Av pojkar förväntar vi oss framför allt att de har en ”drive”, att de hela tiden ska prestera mer. Antingen är du en god man, som ska rädda världen och kallas ”entreprenör”, eller så är du en ond man, som ska skaffa sig världsherravälde. Drivet gäller i högsta grad kriminella, med tydligt utstakade riktlinjer. Är du en småtjuv förväntas du bli något större, bankrånare kanske. Män som hamnar i fängelse betraktas som mycket attraktiva av många kvinnor, kanske för att de visar upp så många självklara maskulina drag. De uppfyller förväntningar på driv, eftersom de helt negligerar gränsen för det tillåtna, säger Ingemar Gens.

Han menar att om fler kvinnor kunde se män utan driv som attraktiva – trots att de inte är framgångsrika på ett traditionellt maskulint sätt, så skulle den negativa delen av mansrollen förändras och slipas ner till något mer ”mänskligt”. Men framför allt skulle saker förändras om fler pojkföräldrar uppfostrade sina söner annorlunda.

– Om fler föräldrar var modiga nog att uppfostra sina pojkar till att också vilja vårda, inte bara vilja vinna, så skulle den klassiska mansrollen på sikt försvinna. Men det är inte lätt, för det betyder att du som förälder måste kunna nöja dig med att din son jobbar på lagret och inte är chef för hela firman, säger Ingemar Gens.

"Jag minns när jag fick mitt första barn, Benjamin. Då kom kommentarer som: ’Hoppas du får en flicka också, någon gång, för det är skillnad – flickor står alltid närmare sina mammor’.

Jag blev arg och tänkte: Det är väl inte hugget i sten!? Benjamin har alltid varit en ganska mjuk och försiktig typ, har till exempel aldrig slagits. Vi har verkligen ansträngt oss för att uppfostra våra barn som individer, inte som pojkar eller flickor.

De är ju också väldigt olika personligheter: Benjamin är stillsam, medan Teresia är mycket mer fysisk, gillar fotboll och innebandy. Gabriel har haft ett stort intresse för bilar, han är den enda hittills som visat intresse för det, av alla barnen.

Jag minns när Benjamin började i sexårsverksamheten, då tjongade en annan kille till honom. Jag blev väldigt upprörd, men då fick jag höra saker som: ’Sådana är killar, de dunkar till varandra så är problemet ur världen, medan tjejer är taskiga mot varann, det är mer subtilt.’ Jag tror att när barn hör sådana argument får de roller att fylla. Jag har hört mammor säga till sina pojkar att slå tillbaka. Men så har jag aldrig resonerat. Man kan stå upp för sin sak, verbalt, men aldrig slåss. Det blir ju också sorgligt, om en unge alltid kallas ’den jobbiga’ i klassen, den som slåss. Till sist blir det självuppfyllande.

En sak som blivit problematisk med vår äldste har varit bråken om dataspel. Många föräldrar låter barnen spela alldeles för avancerade krigsspel, där man är en gubbe vars enda mål är att skjuta ner och döda så många som möjligt. Jag är inte emot dataspel generellt, men krigsspel ser jag ingen som helst poäng med.

Samtidigt har jag varit stenhård med att de inte får leka med gevär, men nu har jag börjat känna att det kanske inte är hela världen att leka tjuv och polis. Inte heller om tjejerna får smink att leka med. Jag försöker vara tydlig och säga: ’Jag tycker att det är dåligt att sikta och skjuta mot varandra, men det är okej i leken. Bara ingen dunkar en pistol i huvudet på någon.’"

"Det jobbigaste med att vara förälder är att märka hur lite kontroll man har över det man säger och gör, hur mycket som bara händer, nästan per automatik.

Efter åtta år kan jag konstatera att jag uppfostrat mina killar just som killar. Samtidigt sätter jag mitt hopp till den svenska förskolan, som jag tycker är ganska bra nu.

För något år sedan meddelade Gabriel att han ville vara lucia på dagis, då fick han förstås nattlinne och krona, och sedan var det inte mer med det. Men jag ska erkänna att jag känner ansvar för att förbereda mina pojkar för det samhälle vi har och de förväntningar som kommer att ställas på dem. Jag har sagt ’bit ihop’ när de har blivit besvikna eller fått en smäll. Jag är själv förvånad över hur stereotypt resultatet av min uppfostran är, jag jobbar mer med genus på jobbet än jag gör hemma. Det beror på att 95 procent av mina beslut görs på instinkt. Visst skulle jag kunna analysera mig själv mer, men samtidigt tror jag inte på att förställa sig för sina barn, det måste vara ärligt. Men jag har en grej och det är att lära dem hantera och uttrycka sina känslor. Jag tror nämligen att gemensamt för många som halkar snett i livet är att de har svårt med det. De blir arga och slåss i stället för att bli ledsna. Jag måste tänka på det själv, att inte självklart reagera med ilska.

Tjejer kan ofta förstå och prata om känslor. De har också flera områden att prestera på. Pojkar sysslar mycket med rangordning i skolan, skaffar status genom att ha flest samlarbilder eller bygga högst legotorn. Det känns lite själlöst. Skolan är egentligen en våldsam miljö. Men vi väljer att blunda. Tänk om någon skulle säga på jobbet: ’Skriv din rapport, annars stänger jag in dig på toaletten!’ Jag får ont i magen av att veta att barnen lever med hot i sin vardag. En inspiration är Stephan Mendel-Enks bok Med uppenbar känsla för stil: Ett reportage om manlighet. Den rekommenderar jag verkligen för sådana sent upplysta människor som jag själv.”