Studie i brott

För att komma till inspelningsplatsen där Ruben Östlunds nya film Play är under tillblivelse får man klafsa i decimeterdjup gegga över gårdsplanen till en betongfabrik och sedan genom ett hål i staketet. Så öppnar sig ett kargt men vackert landskap, och i ett träd sitter Ruben själv och knyter fast en säkerhetslina. Filmen Play är inspirerad av verkliga händelser som utspelade sig här strax utanför Göteborg för några år sedan, då fem svarta pojkar vid upprepade tillfällen rånade andra barn på mobiltelefoner och värdesaker.

– Det som väckte mitt intresse var att rånarna använde sig av våra schabloner av svarta för att genomföra rånen. Men hjälp av sitt utseende kunde de skapa en hotbild som fick offren att lämna ifrån sig sina prylar. I vissa fall använde de inte ens uttalat tvång, utan skapade helt enkelt en situation där offren lämnade ifrån sig värdesakerna i alla fall, säger Ruben Östlund.

Han berättar hur han läste i tidningen om de unga rånarnas förslagna och nästan förbehållslösa tillvägagångssätt. De sökte upp sina offer på stan och frågade vad klockan var. När offren tog upp sina mobiltelefoner för att kolla tiden sade rånarna: ”Vänta nu, den här telefonen är väldigt lik den som min lillebrorsa blev av med i helgen. Vi måste gå och visa den för honom så att han får avgöra om det är hans.” Rånarna fick offren att följa med dem till en plats där brorsan sades befinna sig.

– Rånoffren fattar ju att det här inte är sant över huvud taget, de ser till och med att rånarna gör låtsassamtal när de ringer. Ändå går de med på det eftersom de är så rädda för den eventuella kaossituation som skulle kunna uppstå. Det sättet att ha tolkningsföreträde, att stå för makten, gör också att man är den som kan sätta upp spelreglerna som alla ska förhålla sig till.
Är det ett sökande efter social ordning?

– Ja det är det jag får känslan av. Upplever man någon som starkare underställer man sig reglerna hellre än att ifrågasätta dem, trots att man vet att det kanske kommer att gå åt helvete. De här pojkarna som blev utsatta för rånen befann sig på platser där det fanns väldigt många personer omkring dem. Det fanns de som ropade till en vuxen: ”Hallå, det här är inte rätt.” Då avbröts genast rånet. Men de som inte gjorde så utan gick med på att lösa ”problemet”, de visste att de gick från ett ställe där det fanns människor till ett ställe där det var nästan folktomt. De förstod att de skulle hamna i en ännu värre situation, men de gick med på det.

”Jag vill att man ska undra vad jag egentligen vill med filmen och om jag verkligen har goda avsikter”

I dagens scen har de sju killarna – tre offer och fyra rånare – hunnit röra sig en bit utanför stan. Här är det ödsligt, det finns inga vuxna i närheten som kan komma till undsättning. Förutsättningarna ändras ständigt, och det är de unga rånarna som har kommandot. På kort tid, inom loppet av någon timme, har alla inblandade – offer och rånare – funnit sig i roller som befäster hierarki och ordning. Men plötsligt klättrar ett av offren upp i ett träd och vägrar komma ner.

– Scenen har tillkommit utifrån att det plötsligt är någon som inte går med på spelreglerna längre, utan väljer att klättra upp i trädet. Då ställs ju alla premisser på ända. ”Kom ner!” ”Nä!” Det blir så absurt. ”Nu kommer du ner annars kommer vi upp.” ”Jamen gör det då.”

Det är egentligen inte brottet i sig som intresserar Ruben, inte heller de unga rånarnas bevekelsegrunder. Nej, Rubens intresse för de händelser som utspelade sig mellan pojkarna och som han nu gör film av, handlar om de gruppdynamiska och psykologiska förutsättningar som möjliggör rånen. Hur kan man få andra människor att ställa upp på saker som de egentligen tycker är alldeles förfärliga bara genom att spela på kulturella föreställningar och fördomar? Varför väljer vissa människor eller hela grupper av individer att underordna sig regler som de egentligen vet är fel? Ruben berättar om sådant han läst och inspirerats av.

– Jag hörde talas om händelser som ska ha utspelats under andra världskriget. När nazisterna sökte upp Jehovas vittnen och sade åt dem att välja ut 20 personer som skulle deporteras till koncentrationsläger, så vägrade helt enkelt församlingarna. ”Nej, det ställer inte vi upp på, ni får ta allihop i så fall.” När gruppen inte underordnade sig för­övarnas regler uppstod det en situation som nazisterna fick svårt att hantera. När nazisterna gick till andra grupper, exempelvis judiska sällskap och sade att de skulle välja ut personer som skulle deporteras, var det alltid några frivilliga män som i en sorts ärofylld uppoffring sade: ”Ta mig.” Då börjar man som offer gå med på förövarnas spelregler. Nästa gång förövarna kommer, kanske de säger att de ska föra bort dubbelt så många personer. Då har det ju redan en gång uppstått en situation där man som offer tillåtit någon annan att sätta upp spelreglerna. Hur förhåller man sig i ett sådant läge och var sätter man gränsen? Som i Play då, där förövarna säger att de ska lösa ett problem genom att visa mobiltelefonen för lillebrorsan. Men tiden går och de kommer aldrig fram till den här brorsan som alla vet inte finns.

Rubens intresse för film väcktes när han som tonåring på Styrsö utanför Göteborg lånade videokameror som kommunen köpt in.

– Jag gillade videokameran och den rörliga bilden. Det var ganska nytt med video på den tiden och jag var fascinerad av att filma och att titta på bilderna efteråt.

På 90-talet ägnade Ruben mycket tid åt skidåkning och ingick i en grupp extrem­åkare. Under flera år levde han med att filma skidåkning i Alperna på vintern och klippa materialet på somrarna. I gruppen av unga män som delade detta ganska ovanliga intresse och som dessutom levde tätt tillsammans odlades också beteenden, hierarkier och extrema jargonger. Detta grundlade en fascination för den manliga gruppen som Ruben senare har undersökt i flera av sina filmer. Efter fem år kände Ruben att han inte kunde utvecklas som filmare eller som individ i gruppen och han sökte till Högskolan för film och fotografi i Göteborg. Här gjorde han dokumentären Låt dom andra sköta kärleken (2002).

– Filmen är en sorts kärleksförklaring till den grupp som jag var på väg att lämna i och med att jag var på väg in i universitetsvärlden. Det fanns någonting i pojkgänget som inte kunde vara för evigt och i samband med det här splittrades det. Låt dom andra sköta kärleken speglar en sorts nostalgisk och väldigt positiv bild av gruppen som fenomen.

Gruppen och dess förutsättningar löper som en röd tråd i Ruben Östlunds filmografi. Han återkommer ständigt till relationen mellan individ och omgivning, hur ”flocken” tycks leva sitt eget liv och hur individerna ibland mot bättre vetande underordnar sig gruppens regler. I långfilmsdebuten Gitarrmongot från 2004 var Rubens intentioner att göra upp med den tillrättalagda anglosaxiska filmtraditionen som ofta bygger på melodramat. Den schematiska berättarstrukturen och de ständiga anspelningarna på betraktarens känslor passade inte honom. I stället ville han visa det hisnande i tillvaron med hjälp av små och banala medel och byggde filmen kring ett antal till synes disparata händelser i olika människors liv. Men när Ruben ser tillbaka på filmen kan han se en viss innehållsmässig tematik.

– När jag tänker på Gitarrmongot i efterhand så tycker jag att den kretsar mycket kring personer som inte är rädda för att sticka ut ur gruppen och som inte är rädda för att vara avvikande. Det pris de får betala för det är att de inte kan ingå i den här Allsång på Skansen-gemenskapen.

Om gruppen fick stå för det positiva i Låt dom andra sköta kärleken så undersöker Ruben vad som händer när gruppen står för det tvingande i sin andra långfilm, De ofrivilliga, från  2008. Filmen bygger på avgörande händelser i fem personers liv och en av tablåerna skildrar ett gäng killkompisar som en gång umgicks tätt och intensivt men som nu splittrats. På en återträff med det gamla gänget försöker vissa av killarna återetablera de roller och normer som en gång rådde i gruppen.

– Situationen med återträffen är faktiskt hämtad från mitt gamla kompisgäng. Känslan av att människor inte kunde utvecklas på det sätt man ville i gruppen gjorde att man var tvungen att överge gänget för att komma vidare själv. Det blev extremt tydligt när kompisgänget samlades igen efter många år.

I scenen i De ofrivilliga försöker en av männen på återträffen ge sin forna kompis oralsex som en sorts elakt skämt. Det här sättet att tråka varandra ingick en gång som en del i gruppens identitet, men nu har det spelat ut sin roll, och kompisen blir både kränkt och arg.

– I ett ögonblick började sådana som hade arbete, karriär och familj att bete sig som man gjorde när man var 20 år. Då blev det ju väldigt uppenbart på vilket sätt gruppen påverkade vårt beteende.
Utifrån framstår den här händelsen som ganska utstuderad.

– Jag tror inte att sådana här beteenden är så extrema som man läser dem utifrån, jag tror att det är något som försiggår en hel del i tajt manlig vänskap. Om man tittar på sportsammanhang som ishockey så ser man att det finns mycket sådana rituella företeelser. Jag tror att det här beteendet utvecklades i vår grupp därför att ju extremare beteendet blev i gruppen, desto tajtare blev också vänskapen. Ju mer som vi stängde ute omvärlden, desto mer var det som förenade oss som grupp.

Naturalismen och verklighetsförankringen tillsammans med ett organiskt, det vill säga väldigt levande och trovärdigt skådespeleri, är viktiga beståndsdelar i Ruben Östlunds filmer. Inför arbetet med Play läste Ruben igenom alla rättegångshandlingarna och gjorde intervjuer med brottsoffer, rånare, poliser och andra inblandade. Många detaljer i manuset är baserade på händelser som inträffade i de autentiska fallen, men mycket av det som sker i filmen är också inspirerat av själva situationen och av de grundförutsättningar den bygger på.

– För mig är skrivprocessen inte den viktigaste utan snarare vilken diskussion man vill föra med filmen, vad den ska kretsa kring. Det vi på Plattform produktion eftersträvar är att processen ska pågå hela tiden. Om en scen inte stämmer måste man kunna ta en annan väg. Det finns en scen i Play där rånarna var tvungna att vara hårdare mot rånoffren än vad jag egentligen hade velat. Jag ville att rånarna skulle klara sig igenom det med bara retorik, men det blev inte så för jag hittade inte trovärdigheten. Rånarna blev tvungna att använda en örfil. Jag försökte att undvika det så långt det gick men jag lyckade inte.

I Ruben Östlunds ganska speciella filmspråk sker en ständig utväxling mellan de realistiska scenerierna, dialogen och de ofta absurda situationer som utspelar sig framför kameran. Som i Play när en pojke sitter i ett träd och vägrar komma ner. Eller som i Gitarrmongot när den funktionshindrade Britt-Marie hittar sin vandaliserade cykel trädd över en lyktstolpe och försöker få förbipasserande att hjälpa henne lyfta loss cykeln, något som givetvis är omöjligt.

– Jag är väldigt intresserad av att skapa element som gör att man blir osäker som åskådare. Jag upplever ofta att när man ser på film så finns det ett fiktionsfilter som skapar en trygghet hos åskådaren. I det fiktionsfiltret ingår också att regissören står för de riktiga och rätta värderingarna. I Gitarrmongot ville jag komma bort från all sådan säkerhet, och åskådaren ska till och med tvivla på mina intentioner som regissör. Jag vill att man ska undra vad jag egentligen vill med filmen och om jag verkligen har goda avsikter. Jag vill lämna situationerna till åskådarna själva och tvinga dem till egna moraliska ställningstaganden.

I Rubens tablåartade scener är det ibland svårt att identifiera de olika karaktärerna. Kameran är statisk, den klipper huvuden och låter männi­skor försvinna ut och in i bild.

– Det är ett medvetet val att inte lägga det på individnivå, just för att gruppen ska stå i fokus. Det är också därför jag har kapat huvuden på männi­skor. Jag vill inte psykologisera på det individuella planet utan mer titta på gruppbeteendet i sig.

Gruppen som en dynamisk enhet är ett återkommande tema i Ruben Östlunds filmer, ett annat motiv är hans intresse för mänskligt tillkortakommande. Gång på gång skildras förlorad värdighet och krampaktiga försök att behålla ansiktet.

I februari i år fick Ruben Östlund en Guldbjörn på filmfestivalen i Berlin. Kortfilmen Händelse vid bank skildrar ett rånförsök som går fel på alla upptänkliga vis och som slutar i kaos och förnedring. Filmen baseras på ett verkligt rånförsök mot varuhuset NK, som Ruben och hans kollega Erik bevittnade vid ett besök i Stockholm.

– Vi kommer gående längs Hamngatan när det dyker upp två killar på en moppe. Under hjälmarna har de rånarluvor. Erik säger direkt att han tror att det är ett rån, själv försöker jag hitta rimliga förklaringar till killarnas underliga beteende. Jag fattar inte att det är ett rån eftersom det inte stämmer överens med min ganska klichéartade föreställning om hur ett rån ska gå till.
Men snart inser även Ruben att det faktiskt handlar om ett riktigt, om än ganska taffligt genomfört rånförsök. Men när Erik föreslår att de ska ringa polisen tycker Ruben att det känns onödigt.

– ’Det behövs inte’, säger jag till Erik. ’De har sådana där larmknappar som går direkt till polisen, så de kommer på nolltid.’ Men efteråt inser jag att det bara var spekulationer från min sida, spekulationer som jag delvis bygger på mina filmiska referenser.

Hela situationen blir mer och mer absurd och ingenstans stämmer den överens med den medierade bilden av ett brott. Det smarta, snabba och tidseffektiva händelseförlopp som vi är vana att möta uteblir. Rånarna tar till en början fel ingång och får börja om, moppen är långsam och puttrar fram längs Hamngatan och när det faktiskt utbryter skottlossning är det ingen som flyr i panik.

– Vår uppfattning om brottslighet och om den kriminella världen är så extremt schablonartad. När jag blev vittne till ett rån så insåg jag dels hur färgad jag själv var av mediebilden, dels hur dåligt den stämde överens med verkligheten.

På Plattform produktions Youtube-sida ligger det en liten stillbildssekvens. Två pistolförsedda män bredvid varandra riktar vapnen mot betraktaren. Till vänster Al Paccino som Scarface och till höger den unge man som genomförde skolmassakern i Jukela, Finland. Bilderna skapar en tydlig analogi mellan verklighet och fiktion.

– Våra mediala referenser färgar ju vårt sätt att tycka och tänka om brott. Varför är fiktionen så intresserad av våld? Varför bygger så mycket av underhållningsindustrin sina historier på mänskliga tragedier? Det som uttrycks är oftast en upprepning av rådande bilder, och det är så många som har intresse av att upprätthålla den här bilden av kriminalitet och brottslig verksamhet. Det gäller de som befinner sig i den här världen, men också de som tjänar pengar på att beskriva och berätta historierna: tidningarna, filmskaparna och författarna. Jag kände att jag ville göra en annan beskrivning av brottet än den nästan romantiserade bilden vi vanligtvis möter. Det handlar om att skapa ett så brett spektrum av tillvaron som möjligt, att ge en rikare bild.

Åter till inspelningsplatsen för Play. En pojke sitter i ett träd och vägrar komma ner. Scenen skildrar desperation och ångest, men mitt i det hemska finns det också något absurt och nästan komiskt. Humorn är ett element som Ruben Östlund utnyttjar i sina filmer och som spelar en viktig roll för det han vill förmedla.

– De scener i mina filmer som jag ofta tycker blir absolut bäst är de som man inte vet hur man ska reagera på. De som i samma ögonblick kan vara både hemska och roliga. Det är när det typiskt mänskliga blir tydligt som det blir komiskt. Det viktiga för mig är att mina filmer ska tillföra någonting nytt till de rådande föreställningarna. Om du har en bild av hur tillvaron ser ut, en åskådning av världen, så är min förhoppning att jag lyckas förskjuta bilden lite och ge ett perspektiv som du inte har sett förut.

Lotten Wiklund är journalist med inriktning på kultur och livsstil och skriver regelbundet för Dagens Nyheter.